Henrik von Klopp

De tre tidigare postningarna om vandringen kan man läsa här ,här, och här .

På morgonen visar sig Ammarfjället från sin bästa sida. Vår tältplats ovanför sjön Jengemjaure har en av Vindelfjällens bästa utsikter.

Efter frukost börjar himlen fyllas med moln. Från Jengemjaure fortsätter vi i svag uppförsbacke mot passet 1160 meter över havet.

Runt passet är det lite blockigt, men ändå lättgånget. I utförsbacken siktar vi mot Libojaures norra strand och rundar sjön.

Med solen i ryggen, nedförsbacke och medvind blir det en lättsam vandring från Libojaure ner i Skiebleskalet. I de brantaste delarna ligger snön kvar vilket underlättar ytterligare.

Skiebleskalet är en ett par mil lång dal som går tvärs igenom Ammarfjället. Från slänten söder om Buråive är den en mäktig syn.

Mitt i dalen ligger Skalkåtan som vi använder som riktmärke på vägen ner i Skiebleskalet. Framför kåtan gör vi ett oproblematiskt vad och tar en fikapaus.

Från kåtan följer vi Urtstjåkkes sydbrant österut. Inne i Skiebleskalet finns en ganska tydlig stig som blir otydlig och sedan försvinner helt när dalen blir bredare.

Vi tar sikte på passet söder om Staloålge. Efter ett par mindre vad börjar den sega stigningen upp mot passet. På andra sidan krönet kommer vi ner på en stig upptrampad av hästar och rundar sjön Raksjauratje.

Vid sjöns norra strand reser vi tältet för en sista övernattning på fjället.

Första och andra delen av vandringen kan man läsa om här och här.

Vädret är på väg att slå om igen när vi på morgonen passerar bron över Vindelälven. Mängden vatten i älven har ökat sedan vi passerade senast. Ett par dagars konstant regnande har satt sina spår.

Det är andra gången på mindre än en vecka vi går igenom Vidduolvaggie, men vi har inte hunnit tröttna på utsikten. Längst bort i dalen syns Ammarfjället. Leden är platt och lättvandrad. De sanka partierna är spångade.

Vid tretiden passerar vi Dalavardostugan och fortsätter en bit på leden mot Skidbäcken. De bästa tältplatserna finns några hundra meter efter att man passerat bron.

Efter en händelselös natt fortsätter vi vandringen mot Skidbäcken. Det har blivit ännu molnigare, men är fortfarande uppehåll. De första kilometerna är relativt platta.

När vi passerar sjön Duhkiejavrrie börjar det regna. I motlutet upp mot Odenkåtan tilltar det och de sista kilometerna mot Skidbäcken går i skyfall. Lunchen intas stående i en liten dunge nedanför Nássa.

Framåt kvällen avtar regnet och den lilla stugan, av Länsstyrelsen kallad ”barack”, ser riktigt gemytlig ut i kvällsljuset. I stugan finns de flesta bekvämligheter man kan önska sig, men en del av marknadsföringen är överdriven.

Från stugplatsen ser man ett vackert fjällpanorama mot öster.

Från Skidbäcksbaracken kan man fortsätta längs leden vidare mot Tärnasjöstugan. Det går också att svänga av vid kåtan i Åjklje och gå nedanför Ammarfjället mot Ammarnäs. Vi går ingen av dessa vägar, utan följer i stället Skidbäckens kanjon rakt upp på Ammarfjället.

Efter en ansträngande första kilometer glesnar björkskogen och man ser allt mer av toppen Rerrogaise.

Någon kilometer senare passerar vi trädgränsen och det börjar fläkta lite. Vi fortsätter upp en bit till och vadar Skidbäcken där den delar sig i tre armar. Sedan följer vi jokken in i dalgången mellan Rerrogaise och Fierras.

Gårdagens regnväder är glömt. Det här är fjällvandring när den är som bäst. Rakt söder om Rerrogaises topp vadar vi ett par jokkar.

Vi fortsätter någon kilometer till och slår sedan upp tältet.

Solen dröjer sig kvar sent på kvällen så det går bra att sitta ute. Det är helt vindstilla och utsikten mot Rerrogaise är fantastisk.

Bro vid Dalavardo

Första delen av vandringen kan man läsa om här

I Dalavardo tar vi sovmorgon och slappar lite i det fina vädret. Vid elvatiden ger vi oss iväg mot Vindelkroken. Här, i rikets västra utkanter, har man en mer avslappnad inställning till ledmarkeringar.  Vi inleder därför etappen med att gå någon kilometer upp mot Hábake. Fin utsikt är det i alla fall. (Leden mot Norge börjar bakom vedboden).

Vidduolvaggie

Efter ett par kilometer i glesnande fjällbjörkskog kommer vi ut i den grunda dalen Vidduolvaggie. Vädret är ganska klart och sikten enorm. Långt bort i fjärran syns Norska fjäll och lite närmare anas hustak i Vindelkroken. Det är helt folktomt, trots att det är högsäsong för vandring.

Bro över Vindelälven

Dalen är mycket lättgången utan några större höjdskillnader. Halvvägs till Vindelkroken korsas ett av Vindelälvens biflöden.

Den numera avvecklade nödtelefonen i Vindelkroken

När vi når Vindelkroken, en samling rätt medfarna skjul och stugor, har vädret slagit om. Efter att vi passerat bron blir det förvirrat. Marken runt Vindelkroken är sliten och uppkörd av fyrhjulingar. Den sparsamt trampade leden mot Norge blir osynlig. Risken att gå vilse är förstås inte särskilt stor. Det är bara att följa dalen som sluttar ner mot Norge.

Vid Riksgränsen mot Norge

Efter att vi passerat ett rengärde når vi Riksröse 224 som markerar riksgränsen. Nu hänger regnet i luften, så vi beslutar oss för att passera Bånesjaure och sedan slå läger

Norskt regn på gång

Med tältet på en liten grusås är det bara att invänta nederbörden. Mitt i natten brakar det lös och fortsätter sedan i två dygn. Ni som fjällvandrat några gånger vet vad det handlar om. Det gäller att få tiden att gå, äta och sova. Hundratals gånger verkar det som regnet drar bort, för att sedan komma tillbaka med oförminskad styrka.

I väntan på regn

Vi har med oss böcker och kan prata med varandra. Annars kan man alltid roa sig med att lära sig fjällkartan eller innehållsförteckningarna på provianten utantill.

Virvatnet med Virvasshytta

Framåt lunch den andra dagen lättar regnet så mycket att vi bestämmer oss för att gå vidare. Leden går utför ner mot sjön Virvatnet. Överallt porlar det av regnvatten. Vid Virvasshytta, som ligger vid sjöns västra ände, svänger vi norrut längs med riksgränsen. Ett par hundra meter efter att vi passerat stugan blir det rejält brant och leden stiger 200 höjdmeter.

Corraskoia

Uppe på Virvassfjället slutar det glädjande nog regna, men i stället börjar det blåsa lite. Efter ett tag blir det svårt att gå rakt och mitt ryggsäcksöverdrag, ett ”Berguven” från 1989, seglar iväg längs fjället. När vi kommer fram till vadet vid Corraskoia, ser vi effekten av två dygns intensivt regn. Den normalt lättvadade bäcken har blivit en midjedjup fors som är omöjlig att komma över.

Norsk stugtrivsel

Påpassligt nog har man placerat en stuga vid vadet, så vi äter lunch inomhus. Gästboken är inte särskilt upplyftande läsning – vi är inte de första som fått problem att komma över. Den goda nyheten är att vi befinner oss på den sida stugan står.

Corraskoia i bättre väder

Efter några timmar har blåsten fortfarande inte avtagit och det börjar regna igen. Stugan börjar kännas allt hemtrevligare och vi bestämmer oss för att övernatta där och fundera på plan B.

Ett par vandringsdagar har regnat bort, så vi behöver lägga om rutten för att hinna tillbaka till Ammarnäs i tid. Vi bestämmer oss för att gå över fjället tillbaka mot Sverige och ansluta till leden mot Ammarnäs i höjd med Vindelkroken. Från Dalavardo kan vi sedan fortsätta över Ammarfjället via Skidbäcken.

På väg mot Virvasröset

Dagen efter har det klarnat upp lite, men blåsten är fortfarande allt annat än paraplyvänlig. I svagt motlut följer vi jokken upp mot Virvasröset. På andra sidan krönet finns stora snöfält.

En av många jokkar

Efter utförslöpan vadar vi ett par jokkar och tar sikte till höger om Dåriestjåhkka. Sedan går vi genom ett rengärde ner mot Vindelkroken.

Tältplats vid Vindelkroken

Nästan framme i Vindelkroken hittar vi en liten äng att tälta på. På kvällen slutar det blåsa och blir riktigt behagligt.

Vandringen fortsätter här.

”Från Gautsträsk omkr 5 ½ mils vandring uppför den obebodda Vindeldalen – vinterväg med broar; fjällstugor – till riksgränsen vid riksröset n:r 224”.
– Svenska Turistföreningens resehandbok för Lappland (1912)

Sommaren 2009 vandrade jag och Catrin i Vindelfjällen. Planen var att vandra Vindeldalen från Ammarnäs till riksgränsen och sedan norrut via Nasafjäll till Silvervägen (riksväg 95). Vid Silvervägen skulle vi ta bussen till Jäkkvik och sedan gå Kungsleden tillbaka till Ammarnäs. Tyvärr satte ett rejält regnoväder käppar i hjulen, så vi kom aldrig till Nasafjäll. Mer om detta senare.

En tidigare tur i området beskrivs här: 1,2,3

I STFs resehandbok för Lappland, omnämns ”Ammernäs kapell där gudstjänst hålles några gånger årligen för lappallmogen”. Fjällvandrare har alltså besökt Ammarnäs i många år, men byn är nog mest populär bland fiskare. Mitt i byn står den fina träkyrkan från 1911, omgiven av en samisk kyrkstad som ännu används under kyrkhelger.

Efter en natt på Ammarnäsgården ger vi oss iväg längs leden genom Vindeldalen. Renläriga fjällmänniskor går förstås hela sträckan från Ammarnäs, men vi kör vi till Höbäcken och parkerar. Där finns en iordningställd parkering med vindskydd och soptunnor. Sträckan från Höbäcken till Rävfallet är lättgången och avverkas på ett par timmar.

Vid Rävfallet stannar vi till för lunch. Solen ligger på, så vi sätter oss nere vid forsen för att få lite svalka. Där kan vi konstatera att 2009 är bromsens år. När vi och bromsarna är mätta fortsätter vandringen mot Vitnjul.

Mellan Rävfallet och Vitnjul smalnar stigen av och det blir mer kuperat. Efter ett par timmar når vi stugan som har ett magnifikt läge vid älvstranden.

Framför stugan finns flera utmärkta tältplatser.

Vill man övernatta i stugan går det bra (mot avgift). Stugan har fyra britsar, men det finns plats för fler om det kniper. Köksutrustningen är efter fjällförhållanden mycket imponerande med bland annat äggklocka och vitlökspress.

Inte långt från Vitnjul finns en bro över Vindelälven.

Andra dagens vandring mellan Vitnjul och Dalavardo blir den segaste på hela turen. Sträckan är inte så lång (20 km), men det går upp och ner genom björkskogen hela dagen.

Stugan i Dalavardo är också öppen för vandrare (avgift betalas till Länsstyrelsen). Den är betydligt större än den i Vitnjul.
Från Dalavardo kan man vika av mot Skidbäcken och runda Ammarfjället. Det går också att fortsätta till Norge via Vindelkroken.

Turen fortsätter här.

Ernst är omslagskatt på årets kalender. Klicka på bilden för att komma till HittaKattens hemsida.

2010 års kalender från HittaKatten finns nu för försäljning. Som vanligt har jag hjälpt till med fotograferingen. Kalendern kostar 100:- Intäkterna från försäljningen går bland annat till föreningens veterinärkostnader.  Sedan starten 2002 har föreningen tagit hand om mer än 1000 katter.

Abisko nationalpark i höstfärger

Så här års, mot slutet av säsongen, är det som bäst att vandra i fjällen.  Höstfärger  och inga insekter är en bra kombination.

Abiskojokken i höstfärger

Om man inte har möjlighet att bege sig till fjällen, kan man med fördel fördjupa sig i aktuellt nummer av Populär Historia . En av mina bilder illustrerar en artikel om nationalparkernas historia.

Hästhagen i Söderfors. Klicka på bilden för att komma till BQR:s hemsida

BQR, Rådet för Byggkvalitet, avslutade 2008 ett projekt om  miljonprogrammets förnyelse.  I samband med detta gav man ut boken ”Miljonprogrammets förnyelse”.  Jag medverkar med en bild från det nu rivna bostadsområdet Hästhagen i Söderfors.   Boken kan laddas ner här (PDF).

Kungsleden söder om Singi

Tidigare sträckor:

Under natten har vädret skiftat igen. Gårdagens solsken har blivit moln och regnet hänger i luften.  När vi efter någon kilometer passerar Singistugorna råder där minimal aktivitet. Genom fönstren skymtar vandrare som inväntar bättre väder.

Från Singi fortsätter vi söderut mot Kaitumstugorna. I början går det upp och ner över små grusåsar. Senare, mellan Stuor Jierta och Stuor Avrrik, blir dalen platt och gräsbevuxen.

Förfallen kåta längs Kungsleden

Någon kilometer efter den förfallna kåtan korsar leden Tjäktjajokken (bro) och landskapet ändrar karaktär. Dalen blir smalare och leden går genom fjällbjörkskog.

Kaitumjaurestugorna

Vid Kaitumjaurestugorna gör vi ett besök i butiken. Där blir vi uppmanade att fylla i en märklig enkät. Tanken verkar vara att vi ska bli upprörda över att folk köper läsk när de fjällvandrar.

Tydligen har debattens vågor varit höga i STFs tidning. Renläriga fjällvandrare, de som genomför fjällvandringar med enbart havregryn i säcken, har stört sig på att vanligt folk vågar sig ut på vandring. Några unnar sig dessutom en cola eller rentav en lättöl efter en dags vandring! Dra på trissor!

Att läskförsäljningen ger välbehövliga inkomster till en fjällverksamhet som går med förlust är tydligen inte relevant.

Ovanför Teusajaure

Från Kaitumjaure följer leden Kaitumjokkens dalgång ett par kilometer, innan stigen svänger söderut upp mot passet mellan Kaitumjaure och Teusajaurestugorna.

Sträckan mellan stugorna är kort. Vi hittar en fin gräsplätt med utsikt över Teusajaure som blir nattläger.

Dagen efter inleds med nedförsbacke den sista kilometern ner till Teusajaurestugan. Stugvärden skjutsar oss över sjön med motorbåt.

Gáppejåkhå

Solen börjar titta fram igen och den sista vandringsdagen blir riktigt behaglig. Sträckan mellan Teusajaure och Vakkotavare kan enklast sammanfattas som: Uppåt i början, platt på mitten och sedan utför mot Vakkotavare. Sista biten ner mot Vakkotavare är det rejält brant, men man kan glädja sig åt fin utsikt mot Suorvamagasinet och massiven på sjöns södra sida.

Vakkotavare

Vakkotavarestugan har hamnat lite på undantag, eftersom den ligger vid bilväg med busshållplats. Annars verkar det riktigt behagligt med strand i anslutning till stugan. Vi packar in oss i bilen och kör mot Stora Sjöfallets fjällanläggning. Där vankas dusch och 3-rättersmiddag.

Stuor Reaiddávaggi längs leden mellan Nallo och Sälka

Tidigare sträckor:

Under natten är det minusgrader, men dagen efter bjuder återigen på vykortsväder. Vi kommer iväg vid tiotiden. Dagen börjar med stigningen upp till Reaiddájávris utlopp. Strax  norr om sjön är det ett problemfritt vad över jokken. Leden fortsätter sedan på dalens östra sida.

Tjäktjamassivet på andra sidan Reaiddájávri

Efter lunch börjar sluttningen utför ner mot Sälkastugorna.

Sälkastugorna

Vid Sälka svänger vi söder ut längs Kungsleden. Målet för dagen är passet norr om Singi. Den här delen av Kungsleden tycker jag är rätt trist. Längre norrut är Tjäktjavagge smalare vilket ger ett mer dramatiskt landskap. Kanske blri man kräsen efter Unna Reaiddávaggi?

Bro vid Mádir

Sydost om Mádir korsar vi bron över Tjäktjajokken.  Vi vill  komma över till de fina tältplatser jag tycker mig ha sett från andra sidan. Bron har sett sina bästa dagar. På västra sidan saknas räcke, men någon har improviserat en lösning med en planka. På andra sidan kan vi konstatera att de mjuka fina gräsängar jag såg tidigare antingen är vattensjuka eller knöliga.

Mádir

Efter att vi provat brons hållfasthet en gång till, hittar Catrin en tältplats på östra stranden av Tjäktjajokken. Vi hinner precis slå upp tältet innan det börjar regna.

Reaiddánjunni

Sträckan Ritsem – Hukejaure kan man läsa om här.  Hukejaure – Sälka här.

När vi vaknar har vädret slagit om. Under grå himmel fortsätter vi in i Stuor Reaiddávaggi. Det går svagt uppför över gräsängar. Ju längre in i dalen vi kommer, desto stenigare blir det.

Enkelt vad i Stuor Reaiddávaggi

Leden korsar ett antal vattendrag, men inget som ställer till några problem. Dalen är så flack att jokkarna delar upp sig i flera armar.

Stuor Reaiddávaggi

Efter någon timme passerar vi passhöjden och får en fin vy  mot fjällen norr om Nallo. Lite senare rundar vi Vaktposten och fortsätter in i tvädalen Unna Reaiddávaggi.  Mer om den delen av vandringen kan man läsa  här

Unna Räittastugan - klicka för att se fler bilder

Vi övernattar i Unna Räittastugan där vi blir kvar hela förmiddagen dagen efter.   Under natten har vädret slagit om igen, så nu är det klar vykortshimmel.

Vy mot Sielmmávaggi

När vi kommer ut ur Unna Reaiddávaggi fortsätter vi norrut mot Nallostugan. Vi slår läger i en grässlänt någon kilometer ovanför stugan.

Ovanför Nallostugan

Återigen får vi en kväll med fantastiskt väder. Ljusspelet när solen går ner över nedre delen av Stuor Reaiddávaggi, är verkligen värt ett besök.

Renbesök ovanför Nallostugan

Kvällen ägnas åt kartstudier. Vi bestämmer oss för att gå tillbaka mot Sälka och sedan följa Kungsleden söderut mot Vakkotavare.

Kaisejaure

Sträckan Ritsem – Hukejaure kan man läsa om här.

Dagen börjar med en uppförsbacke genom passet mellan Tjuolak och den icke namngivna toppen 998möh.  I backen ner mot Kaisejaure öppnar sig ett panorama mot norska fjäll.  Nere vid sjön korsas två vattendrag (broar) och sedan bär det av uppåt igen den sista biten fram till Hukejaurestugan.

Hukejaurestugan

Området runt Hukejaure är verkligen värt ett besök. Man får nästan känslan av att vara i skärgården.  Det är kargt och marken täcks bara delvis av ett tunt jordlager.  Stugvärdsparet,  som har varit i stugan ett tvåsiffrigt antal säsonger,  berättar om en lugn tillvaro en dagsetapp från Kungsleden.

Hukejaure

Från Hukejaurestugan fortsätter leden runt sjöns södra strand. Efter lunchpaus tar vi oss an stigningen upp mot Kärpel.

Bro

När stigningen är avklarad delar sig stigen.  Svänger man vänster fortsätter Nordkalottleden mot Gautelishytta i Norge. Vi svänger höger ner i dalen söder om Sälkamassivet.

Sälka

Leden är lättgången och det går utför hela vägen ner mot Kungsleden.  Ett system av sjöar ligger som trappsteg genom dalen. Första biten är det rätt stenigt, men vi hittar en hyfsad tältplats strax före vadstället norr om Unna Rusjka.

Rusjkamassivet i kvällssol

På kvällen är det vindstilla, sol och fritt från insekter. Det finns inte mycket att klaga på.  Vi firar med en frystorkad efterrätt “Batida de Coco Creme”,  som nog bara kan rekommenderas om man tycker att kokos och rengöringsmedel är en bra kombination.

Vad nedanför Sälka

Dagen efter är det fortsatt strålande solsken när vi inleder etappen med ett oproblematiskt vad.  Ju längre österut i dalen vi kommer, desto frodigare blir växtligheten.

Sveriges tak

När vi passerat sjön 889 kommer vi över ett krön och får en storslagen utsikt mot Kuopervagge och Kebnekaisemassivet.

Tjäktjajokken

Efter ett par kilometer kommer vi fram till bron över Tjäktjajokken. Från bron är det ungefär en kilometer till stigskiljet där Nordkalottleden och Kungsleden möts.  Vi svänger norrut mot Sälkastugorna.  Jämfört med de tidigare dagarna är det som att gå längs en motorväg.

Sälkastugorna

Sälkastugorna hör till de trevligare längs Kungsleden, men det är fullt av folk.  Efter besök i butiken går vi vidare mot Stuor Räittavagge.

Tältplats med Tjäktjahjälmen och Vaktposten i bakgrunden

Vi tar oss upp för den första stigningen och slår sedan läger.  Dagen efter fotsätter vi vandringen mot Unna Räittastugan. Den etappen har jag skrivit om här .

Området nordväst om Vakkotavare besöks inte av särskilt många vandrare. Med Ritsem som utgångspunkt kan man gå rösade leder till Norge, eller ta sig till Kungsleden mellan Sälka och Singistugorna.

Ritsem är idag en samling baracker på en stor grusplan. Ursprungligen var de förläggning när man byggde ut vattenkraften i Stora Luleälven. Det underjordiska kraftverket byggdes under åren 1971-1978.  Anläggningen används idag av bland andra STF. Det finns övernattningsmöjlighet och en liten affär.

Sjön Akkajaure nedanför stugorna är landets största vattenmagasin, skapad när man byggde Suorvadammen ovanför Stora sjöfallet. Det är med andra ord en rätt artificiell miljö, vilket inte hindrar den från att vara vacker. Söderut, på andra sidan sjön,  ser man det mäktiga fjället Akka. Bakom Akka skymtar toppar i Sarek. Väster om Akka ligger Padjelanta nationalpark.

Men vi är på väg åt andra hållet. Vi ska gå mot Sälkastugorna via Sitasjaure och Hukejaure. Bilen har vi parkerat i Vakkotavare, dit vi räknar med att komma tillbaka om 10-14 dagar. De sista milen till Ritsem har vi åkt buss.

Leden mot Sitasjaurestugan följer den anläggningsväg som byggdes när man dämde upp Sitasjaure. Från sjön  leds vattnet via en 16km lång underjordisk tunnel till kraftstationen i Ritsem.

Från parkeringen går det ganska brant uppåt den första biten. När man klarat av ungefär 200 höjdmeter, kommer man upp på en platå. Sedan är det platt fram till utförsbacken mot sjön Autajaure. För att vara en enskild väg med vägbom är trafiken förvånansvärt livlig. Om man störs av sådant är det möjligt att ordna skjuts till Sitasjaure och  på så sätt skippa transportsträckan.

Utsikten längs vägen är det inget fel på. Landskapet påminner om Padjelanta (som ligger på andra sidan Suorvamagasinet). Det är stora vidder med fjäll lite på avstånd. Till höger i färdriktningen dominerar Kallaktjåkkås massiv.

Det har hunnit bli sent på eftermiddagen, så vi väljer att slå upp tältet vid en liten bäck strax söder om Autajaure. I området pågår ett svensk/norskt knottkonvent. Under natten låter det som det regnar när insekterna flyger runt mellan inner- och yttertält.

Dagen efter går det snabbt att göra sig i ordning. Vid elvatiden kommer vi fram till Sitasjaure. Vid sjön ligger STF:s fjällstuga och ett antal sommarstugor.

Vi byter några ord med stugvärden innan vi fortsätter mot Hukejaure. Från Sitasjaure går leden till att börja med längs sjöns södra strand.

Efter någon kilometer börjar det gå uppåt igen och leden rundar Áinnavárdu. Efter ytterligare ett par kilometer planar stigen ut. Terrängen blir lättgången och siktvidden enorm.

Än så länge har vi inte mött några andra vandrare och man kan verkligen inte tro att det är högsäsong i fjällen.

Vi slår nattläger strax söder om toppen Tjuolak. Det är inte ett moln på himlen och nästan vindstilla. Dagen efter forstätter vi vandringen mot Hukejaure.