
Vakten vid Ranstadverket fotograferad sommaren 2007.
Tänk dig att du bor i ett land där det råder panik på grund av att medeltemperaturen stigit 0,6 grader på 140 år. Politikerna är överens om att det beror på utsläpp av koldioxid och att något måste göras snabbt.
Därför har man, samtidigt som matpriserna skenar i stora delar av världen, beslutat att ge en premie till medborgare som eldar upp mat.
Man planerar också att subventionera en storskalig utbyggnad av vindkraften i fjällvärlden eftersom “det är så få människor som rör sig där”.
Under tiden försvinner den svenska basindustrin på grund av att energipriserna har blivit för höga. Verksamheten flyttas bland annat till Kina, där det färdigställs ett kolkraftverk var femte dag.
Tänk dig att man, samtidigt som dessa tokerier pågår, har tillgång till malm som efter brytning och anrikning skulle kan användas för att generera el utan koldioxidutsläpp. Vad tror du skulle hända då?
Ja just det – ingenting.
Annat var det på 60-talet. Vattenkraftutbyggnaden i norrlandsälvarna började gå mot sitt slut och landet behövde mer energi. Kärnkraften var då en naturlig väg framåt. I början av 60-talet fanns dessutom fortfarande planer på svenska kärnvapen och en önskan att vara självförsörjande på atomomådet.
Ranstadverket på Billingen i Västergötland byggdes för att utvinna landets mest brytvärda fyndighet. Verket stod klart 1965, men låga världsmarknadspriser gjorde att brytningen aldrig blev lönsam. Med dagens uranpriser är värdet på fyndigheten uppskattat till 75 miljarder SEK.
Brytningen avvecklades 1969, efter brytning av ca 200 ton uran. Området är nu företagshotell.
The Ranstad uranium mine was used between 1965 and 1969.
Recent Comments