Henrik von Klopp

Klicka på bilden för att se ett galleri med fler bilder från Meselefors.

Det är något med järnvägsbyggande som förblindar politiker. Kanske är det viljan att skapa något bestående som lockar. Att få lämna något till eftervärlden.

Plötsligt är det helt okej att skövla naturområden. Inte heller behöver man ta hänsyn till tekniska hinder, eller göra ordentliga kostnadskalkyler. Att bygga järnväg är alltid rätt.

Det här är inget nytt. I Sverige finns många exempel på järnvägsbyggen där man gjort glädjekalkyler på antalet resande och kostnader för byggprojektet. Det man ofta verkar förtränga är att Sverige är ett till ytan stort land med en liten befolkning.

Det bästa exemplet är nog Inlandsbanan. Redan under byggperioden började en del skeptiker ifrågasätta om det verkligen behövdes en järnväg i inlandet. Men beslutet var redan fattat och ett avbrutet projekt skulle innebära en prestigeförlust. Alltså byggde man färdigt utan att ta hänsyn till ekonomiska realiteter.

Intresset för att resa med Inlandsbanan var så litet att det dröjde till på 80-talet, mer än 40 år efter invigningen, innan de första persontågen som trafikerade hela banans längd kom till stånd. Då hade man sedan länge gett upp hoppet att få trafiken lönsam.

Här bakom finns kanske Inlandets utvecklingslänk.

En av stationerna längs Inlandsbanan är Meselefors, fyra mil norr om Dorotea. I Meselefors märks inte några “dynamiska effekter” av järnvägen. Banan är inte den pulsåder man såg framför sig i början av 1900-talet. Idag passerar persontåg en gång om dagen i vardera riktningen. Och bara på sommaren.

Men i en riksdagsmotion hävdas det bestämt att: “Inlandsbanan är en utvecklingslänk för hela det svenska inlandet.”. Bara så ni vet.

Klicka på bilden för att komma till ett galleri med bilder från Harsprånget

1945 återupptogs arbetet med att bygga ett vattenkraftverk i Harsprånget. Platsen ligger en bit söder om Porjus.

Efter kriget hotades landet, precis som nu, av elbrist. Men dåtidens politiker hade en annan lösning på problemet än dagens. Det kan säkert verka märkligt nu, men förr i tiden byggde man ut produktionskapaciteten när det behövdes mer el!

Elproduktionen i Harsprånget kom igång 1951. Verket som byggts ut i etapper har länge varit landets till effekten största.

När byggprojektet startade var platsen helt öde, så man satte omdelbart igång att bygga bostäder och infrastruktur.

Samhället som byggdes speglade dåtidens folkhemsideal. Arbetarna fick möjlighet att bygga subventionerade sk egnahem. Som alternativ kunde man bo i radhus. Det fanns affärer, Folkets Hus, skola med mera. Som mest hade Harsprånget fler än 2000 invånare.
När bygget var klart flyttades husen vidare till nästa projekt. Exempelvis byggdes ett liknande samhälle i Messaure några mil längre söderut. Ett mindre antal bostäder avsedda för underhållspersonal lämnades kvar, men dessa revs en efter en när driften automatiserades.

I Harsprånget finns förklarande skyltar.

Idag återstår bara ett nät av asfalterade gator. Man har satt upp skyltar som beskriver var olika byggnade en gång stod. Området håller på att växa igen och det är svårt att föreställa sig att det låg ett samhälle här för inte så länge sedan. Det som är bäst bevarat är tennisbanan.

Ja, du läste rätt. I Harsprånget, en bra bit norr om polcirkeln, kunde man redan i slutet av 40-talet spela tennis. Vattenfallsstyrelsen satsade mycket på fritidsaktiviteter. Bland annat anställdes en “Socialkurator” med uppgift att arrangera aktiviteter. Det anordnades studiecirklar, teaterföreställningar, skidtävlingar och mycket annat. Dåtidens idéer om folkhem och folkrörelser låg säkert bakom. En annan viktig anledning var säkert att man ville hålla nere supandet.

Det går fortfarande att hänga av sig träningsoverallen i Harsprånget.

Men för tjänstemännen anlades alltså en tennisbana. Frågan är varför. Enligt uppgift användes den inte särskilt mycket. Det var inte lätt att rekrytera erfaret folk till Harsprånget, så kanske ville man visa att man satsade på de anställda. Tennisbanan var dåtidens förmånsbil.

Eller så gillade någon helt enkelt tennis.

A gallery of images from the abandoned tennis court in Harsprånget.

I närheten av Dalavardostugan finns en bro över Vindelälven.

Veckan efter midsommar vandrade jag runt Ammarfjället. Sträckan Ammarnäs – Dalavardo kan man läsa om här.

På morgonen har vädret slagit om till strålande solsken. Termometern står på en plusgrad när jag går och hämtar vatten i en närbelägen jokk.

Dalavardo är den nordligaste punkten på min vandring. Från stugan fortsätter jag mot södra sidan av Ammarfjället. Efter ett par hundra meter korsar leden Vindelälven.

Odenkåtan är i behov av upprustning

På den här sidan av Ammarfjället är landskapet mer öppet än i Vindelådalen. Inte heller här är det särskilt kuperat och leden är lättgången. Efter lite mindre än halva etappen börjar stigningen upp mot Dukkevagge. När stigningen är avklarad kommer jag fram till Odenkåtan. Den har sett sina bästa dagar, men kan användas som rastskydd i dåligt väder.

I Dukkevagge går leden genom en parklik björkskog

Inne i Dukkevagge växer björkskog. Närmare Skidbäcken blir det mer stenigt och kuperat.  Så här tidigt på säsongen ligger det kvar snöfält trots att jag inte är högre än 800m över havet. I slutet av etappen kommer jag fram till en nybyggd bro över Skidbäcken. Stugan ligger på andra sidan.

Skidbäcksbaracken

Skidbäcksbaracken ligger på en ås ovanför jokken som gett stugan dess namn. Den är omgiven av björkskog.  Söderut har man en ganska öppen vy mot dalen Laivavagge. Gabbié (1387möh) och Lájvárde (1078möh) är de toppar som dominerar utsikten.

Interiör från Skidbäcksbaracken

Stugan har två rum med separat ingång. Det ena rummet har fyra bäddar och det andra två. Den är i rätt bra skick, men skulle behöva en rejäl storstädning.

Tältplats vid Skidbäcken.

När jag slår upp tältet i närheten av stugan utbryter ett otroligt oväsen. För ett ögonblick tror jag att jag hamnat i en krigszon. Men det är bara vår svenska urbefolkning som driver renar med helikopter och siren. Charlie don´t surf!

Från leden söderut.

Så småningom flyger helikoptern vidare  och lugnet infinner sig vid Skidbäcken. Det är vindstilla och inte ett moln på himlen.  Efter middag och ett kvällsdopp i jokken ägnar jag kvällen åt fotografering.

Från bron över Skidbäcken. Gabbié och Lájvárde

Morgonen efter är det fortfarande vackert väder. Jag är uppe redan vid 4-tiden och fotograferar i morgonljuset. Några timmar senare fortsätter jag vandringen mot Ammarnäs.

Klicka på bilden för att komma till ett galleri med fler bilder.

De senaste åren har varit rekordår för landets campingplatser. 2006 gjordes mer än 17 miljoner övernattningar. Så man kan lätt få för sig att campingägare skär guld med täljkniv.

Men, ingen regel utan undantag. En förutsättning för att man ska få gäster är att campingen har ett bra läge – gärna i närheten av en större väg eller turistattraktion.

Campingen på bilderna hade länge ett sådant. Den låg nära ett av huvudstråken för turister på väg längs norrlandskusten. Men så ändrades vägens sträckning. Det blev så illa att vägen numera passerar på en bro över campingplatsen.

Sedan några år tillbaka är verksamheten nedlagd. Runt den öppna gräsyta som varit uppställningsplats för husvagnar, står campingstugorna målade i glada färger kvar.

Vid infarten finns två barackliknande byggnader som varit “sauna” och butik. Campingturister verkar vara bra på att roa sig själva.  Allt som erbjöds i lekredskapsväg var en gungställning.

Byggnaderna är i förvånansvärt gott skick.  Om man bortser från lövskogen som tränger sig på, ser det ut som om tiden stått stilla sedan campingen stängde.

Follow this link for a gallery of images from an abandoned camp site.

1981 fanns det 4000 ICA-butiker i landet. Av dessa låg 1100 på landsbygden.

2007 hade antalet butiker gått ner till  1382.

Den här butiken är inte en av de 1382…

“Icander” är inte längre redo att stå till tjänst.

Den sista tipsraden har lämnats in.

Övergivet asfaltkokeri utanför Gävle. Klicka på bilden för att se ett galleri med fler bilder.

En bit utanför Gävle har någon lämnat en anläggning som ser ut som en månlandare med tillhörande kringutrustning.

Men det är inte NASA som slarvat. Ganska snart ser man att det är kraftigare gods i konstruktionen.  Det är nämligen ett överblivet asfaltkokeri vi ser på bilderna.

Vem som lämnat det är oklart. Det verkar annars inte råda överskott på asfaltkokerier i Sverige. Av de 120 mil vi körde till Norrland senast var säkert 30 grusväg.

An abandoned asphalt plant in the woods near Gävle. Click the image for more pictures.

I Unna Räittavagge. Foto: Catrin Melander

Har varit och  vandrat i området norr om Stora Sjöfallet ett tag, så det har inte blivit så mycket uppdaterat.