Varför saknar ingen Simca?

Under 2000-talet har vi fått se flera anrika bilmärken återvända till marknaden. Exempelvis har Bugatti och Maybach väckts till liv av Volkswagen respektive Mercedes-Benz.

Tanken med detta verkar vara att skapa ett fiktivt “arv” för den nya modellen, även om den inte har mer än namnet gemensamt med ursprungsmärket.  I en allt mer nischad bilvärld kan det vara värt pengar.

Historiskt har det dock visat sig att bollande med företagsnamn på det här sättet inte alltid är helt lyckat. Talbot, som hade sin storhetstid samtidigt som Bugatti och Maybach, återuppstod 1979. Det var den sista dödsryckningen för det franska märket Simca.

Historien om Simca är ett skolexempel på hur man genom en konsekvent misshandel av ett varumärke kan köra det i botten.

Det egendomliga är inte att Simca lades ner, utan att märket överlevde så länge som det gjorde.

Simca,  som var förkortningen för “Société Industrielle de Méchanique et de Carrosserie Automobile”, startades av Henri Théodore Pigozzi 1935.  Pigozzi hade ett förflutet som skrothandlare och hade sedan 1926 generalagenturen för Fiat i Frankrike. Fram till 1936 monterade hans företag Fiatbilar, vilka levererades i byggsats, i en fabrik utanför Paris.

Men från 1936 och framåt kallades bilarna Simca-Fiat. Användandet av dubbelnamn blev ett ständigt återkommande grepp i märkets historia.

Kanske försökte man skapa kontinuitet. Det kunde verkligen behövas,  för turerna  när det gällde ägande och produkter var många.

När civil produktion återupptogs efter andra världskriget, fortsatte man med Fiatvarianter under eget namn.

Egna konstruktioner började dyka upp i modellprogrammet. 1951 introducerades Aronde – en modell som företaget utvecklat på egen hand.

Vid den här tidpunkten hade Simca mer än 10% av försäljningen på den franska bilmarknaden. Företaget växte stadigt, bland annat genom att köpa upp Fords franska verksamhet 1954.  Talbot (ja, vi kommer tillbaka till Talbot senare) köptes 1959.

Med på köpet vid förvärvet av Ford kom en färdigutvecklad modell – Vedette. Vedette var konstruerad i Detroit och hade V8-motor.

I mitten av 50-talet hade Simca alltså ett ganska splittrat modellprogram. Italienska, franska och amerikanska konstruktioner marknadsfördes parallellt.

Det här var långt innan varumärkeskonsulter och tankar om bilmärkens “DNA” dök upp.

De fina reklambilderna har jag fått låna från RitzSite. Klicka på bilden för att komma dit.

Bilen på bilderna är en Simca Ariane.  Modellen var en billigare variant av Vedette med enklare utrustning och mindre motor.  Ariane hade en 4-cylindrig 1,3-liters motor på 48 hästkrafter. I reklamtecknarens fantasi motiverade 48 hästkrafter en svart/vit-rutig racingflagga.

När Ariane konstruerades var franskan fortfarande ett världsspråk. De fina instrumenten från Jaeger var således på franska.

Bilens ursprung från andra sidan Atlanten visar sig bland annat i framsätets soffa. (Observera märket från “Dagen H”). I USA har man länge haft en förkärlek för hel soffa i framsätet. Det går bra så länge föraren är längre än passageraren.

Ariane blev populär bland taxiåkare i Frankrike. Alla komponenter var dimensionerade för V8:an i Vedette.  Med den mindre motorn blev bilen nästan outslitlig.

Modellen levde kvar i programmet fram till 1963.

De fina reklambilderna har jag fått låna från RitzSite. Klicka på bilden för att komma dit.

Under 60-talet hade Simca sin storhetstid med introduktionen av de egenutvecklade modellerna 1000, 1300 och 1500. 1967 introducerades modellen 1100 som hade framhjulsdrift och halvkombikaross.

1970 blev Simca uppköpt av Chrysler, vilket var början på resan mot märkets undergång. Förvirringen rörande varumärket blev total. Chryslers plan var att bygga så kallade “världsbilar”, det vill säga identiska bilar marknadsförda under olika namn beroende på land.

Modellen Chrysler-Simca 1307 hade  på europeiska fastlandet Chryslermärke i kylaren, medan bakluckan pryddes av en Simcaskylt. I Storbritannien hette bilen Chrysler Alpine. 1976 blev den utsedd till “årets bil” i Europa.

Konceptet med världsbilar blev ungefär lika framgångsrikt som fransk single-malt och brittiskt mousserande vin.

1978 var Chrysler konkursmässigt och Simca såldes till PSA-koncernen.  De ägde sedan tidigare märkena Peugeot och Citroen. Modellen Horizon introducerades som ersättare till 1100.

Horizon hade utvecklats av ett brittiskt dotterbolag till Chrysler (Rootes) och hade således inte något med Simca att göra. Det lilla problemet åtgärdade man med ytterligare en snabb beställning till emblemfabriken.

Modellen introducerades i Frankrike som Simca Horizon. I resten av världen hette modellen Chrysler-Simca Horizon.  Ja, utom i England förstås där den hete Chrysler Horizon.

Men det slutar inte där… Bilen såldes även i USA under namnen Plymouth Horizon och Dodge Omni. I Usa använde man dock motorer från Volkswagen.

Den uppmärksamme läsaren drar sig nu till minnes att jag skrev om Talbot lite längre upp.

Namnbytet till Talbot var ett resultat av marknadsavdelningens efterforskningar. Rättigheterna till namnet Talbot fick man när märket förvärvades 1959. I avtalet med Chrysler fick PSA ett år på sig att att sluta använda varumärket Chrysler.

Nu gjordes en marknadsundersökning som visade att 80% av fransmännen trodde Talbot var ett franskt märke. Inte nog med det – 80% av engelsmännen trodde att Talbot var brittiskt! Här kunde man alltså både äta kakan och behålla den.

Att lita till allmänhetens omdöme är inte alltid så smart. 58% av britterna tror till exempel att Sherlock Holmes funnits på riktigt.

För säkerhets skull såg man till att gardera sig. Modellerna som introducerades efter nambytet fick heta Talbot-Simca och Chrysler-Talbot.

Förvirringen runt varumärket var alltså total. Bilarnas design var inte heller särskilt lyckad. På modellen Solara till exempel, fick man invänta att bilen började rulla för att  kunna avgöra vad som var fram och bak.

Först ut att enbart använda namnet Talbot blev modellen Tagora. Modellen lades ner efter bara 2 år och 20000 tillverkade exemplar.

1985 lades Simca/Talbot/Chrysler till slut ner. Ironiskt nog kom den enda modell som självständigt tagits fram av Talbot att introduceras som Peugeot 309.

Silvervägen – Kvikkjokk del 2: Mavasjaure – Pieskehaure

Mavas fiskecamp

Mavas fiskecamp

Etappen Guoletisjaure – Mavasjaure kan man läsa om här.

Vid 8-tiden på kvällen kommer jag till slut över Mavasjaure. Mavas fiskecamp har plats för ett stort antal entusiastiska fiskare i flerbäddstugor. Vid mitt besök ser jag bara en ensam fiskare och han ser inte särskilt entusiastisk ut.

Stuga vid Mavas fiskecamp

Stuga - Mavas fiskecamp

Efter att ha betalat för båtskjusen ger jag mig iväg på leden mot Pieskehaure.  Till att börja med är leden uppkörd med fyrhjuling, men efter några kilometer blir det återigen en ganska sparsamt trampad stig.

Man går över bergknallar med mycket tunt jordlager. Här finns inget vatten, så jag får gå i ungefär en timme innan jag hittar en tältplats vid ett litet vattenfall.

Stuga vid Mavas fiskecamp

Sulitelma bortom Pieskehaure

Dagen efter tar jag sovmorgon. I september går det bra att ligga och dra sig i tältet en solig dag utan att kokas bort.

När jag väl kommer iväg, följer leden Áhkáris nordsida. Där öppnar sig en fantastisk vy mot Sulitelma och Pieskehaure. På kartan ser det ut som att leden går behagligt på skrå längs sjön, men i verkligheten går det upp och ner hela tiden.

Tältplats vid Vássjajávrre

Tältplats vid Vássjajávrre

Vid Vássjajávrre slår jag upp tältet. Platsen är något alldeles extra. På kvällen går jag en tur längs de många vattenfall som finns på Vássjajåkjås väg ner mot Pieskehaure.

Vid Vássjajávvre - Nuortta Sávllo i bakgrunden

Vid Vássjajávvre - Nuortta Sávllo i bakgrunden

Under natten blir det flera minusgrader. Frukostvattnet har frusit, så jag får gå upp och hämta nytt för att få morgonkaffe. Annars är frukost “på sängen” en av höjdarna med fjällvandring.

Återigen är det en stilla dag med bara några få moln på himlen.

Ovanför Lairostugan

Ovanför Lairostugan

Vássjajávrre är högsta punkten på leden mellan Mavas och Pieskehaure. Resten av vandringen går allt brantare utför ner mot sjön.

Bro över Varvekjåkhå - Pieskehaurestugorna

Bro över Varvekjåkhå - Pieskehaurestugorna

Pieskehaurestugorna ligger vid Varvvekjåhkås utlopp i sjön. Här finns både butik och bastu.

Pieskehaurestugorna

Pieskehaurestugorna

Stugvärden berättar att det inte direkt är någon anstormning av turister. I augusti övernattade 38 personer, vilket är en ganska typisk siffra för stugor som inte ligger runt Jämtlandstriangeln eller längs Kungsledens norra del.  På vintern är det betydligt mer folk, eftersom stugan ligger utanför nationalparken. Man kan alltså ta sig hit med skoter.

Pieskehaurestugorna från leden mot Vaimok

Pieskehaurestugorna från leden mot Vaimok

Efter att ha fyllt på chokladförrådet fortsätter jag mot Vaimok. Det är fortfarande vackert väder, men senare på kvällen börjar det dyka upp allt fler moln.

Tältplats på vinterleden

Tältplats på vinterleden

Första halvan av etappen till Vaimok är lättgången. Man går på grusåsar längs med Varvvekjåhkå. Senare blir det allt stenigare.

Jag slår läger vid ett par små tjärnar nedanför Vistek.

Silvervägen – Kvikkjokk del 1: Guoletisjaure – Mavasjaure

Pieskehaure

I månadsskiftet augusti/september vandrade jag från Guoletisjaure vid Norska gränsen till Kvikkjokk.

Långa sträckor saknas stugor för övernatting, så turen kräver tält. Över Mavasjaure och från Bäcken till Kvikkjokk måste man åka båt (mer om detta senare).

Silverexpressen lossar varor i Jäkkvik

Leden startar vid Silvervägen (riksväg 95).  Till att börja med går man  norrut via Ikesjaure och Mavasjaure till Pieskehaure. Från Pieskehaure fortsätter man sedan österut via Vaimok. Sista biten mot Kvikkjokk följer  Padjelantaledens sträckning genom Tarradalen.

Tältplats vid Jurunjávrre

Jag blir avsläppt av bussen vid Guoletisjaure. Här startar leden mot Jurun. Sträckan bjuder inte på någon större dramatik. Leden är inte särskilt upptrampad, men ändå lätt att följa.

Efter att jag passerat bron över Seldutjåhka börjar det bli dags att slå läger. Björkskogen glesnar någon kilometer norr om Jurun och där finns gott om bra tältplatser.

Renar vid Ikesjaure

På förmiddagen nästa dag kommer jag fram till Ikesjaure. Där blir landskapet spektakulärt. Sjön ligger i dalen mellan Stuor-Jiervas och Årjep Sávllo.

Ikesjaure

Mellan sjöns yta och bergstopparna är det upp till 700 meters höjdskillnad. Landskapet påminner om en norsk fjord.  Jag blir kvar vid sjön flera timmar. Sådana här platser ska man inte rusa förbi.

Sandstrand vid Ikesjaure

Leden följer sandstranden längs Ikesjaures södra kant. Termometern visar 4 grader, så jag avstår från bad. Septembervädret bjuder på variation. Ena stunden är det solsken – några minuter senare  snöblandat regn.

Efter Ikesjaure bär det av uppför genom Ikesvagge. Vid passhöjden är det dags att sätta upp tältet igen.

På väg ner mot Mavasjaure

Dagen efter är det inte ett moln på himlen, men det blåser rejält kallt. Under natten har det varit minusgrader. På väg ner mot Mavasjaure får man en imponerande vy mot Nuortta Sávllo.

Vid Mavasjaure väntar en ansträngande sträcka genom björkskog fram till  båtplatsen.

Vindskydd vid Mavasjaure. Den omtalade semaforen till höger.

Båttransporten sköts av Mavas fiskecamp.  Kommer man som jag söderifrån finns det en semafor man ska vända på för att uppmärksamma båtföraren på att man vill åka över.

Mavasjaure västerut. Årjep Sávllo (1715 möh) till vänster.

Innan jag åkte hemifrån ringde jag till Mavas fiskecamp för att kolla att det verkligen gick en båt.

Den person jag pratade med då gav knapphändigt med information. “Det är Tomas som kör båten” var allt jag fick veta. Det gick inte att få besked om hur länge man kunde få vänta (“Det är Tomas som kör båten”), eller vad det kostade (“Det är Tomas som kör båten”). Svaret på dessa frågor har jag nu (6 timmar och 300 kronor).

Nuortta Sávllo. Gränsen mellan Norge och Sverige går mellan tvillingtopparna till höger.

Vid 20-tiden kommer till slut båten. Efter 5 minuters båtfärd är jag över på andra sidan Mavasjaure.

Samtidigt, i Urshult


En dag i Krylbo








Samtidigt, i Garpenberg

Trotjänarnas sista vila

Idag är bilåkande något suspekt. Vi ska helst skämmas lite och be om ursäkt för att vi kör bil. Men det har inte alltid varit så.

Under åren efter andra världskriget kunde allt fler svenskar skaffa bil. Det blev möjligt att resa och få nya intryck.

Säkert köpte många bil som en statussymbol, men viktigast var nog känslan av frihet. En känsla av att kunna åka vart man ville närsomhelst, som inte längre var förbehållen ett fåtal. Bilen var alltid redo och krävde inte anpassning till en tidtabell.

Rekordårens bilar är med några få undantag borta sedan länge. Men här och där i landet finns det bilkyrkogårdar som ännu inte blivit föremål för sanering och uppsnyggning. En av dessa är Åkes bilskrot på Kyrkö mosse en bit utanför Ryd i Småland.

Det är maj månad, och den första riktigt varma helgen för året. Vi går runt bland skrotbilarna medan nykläckta myggor får sitt första skrovmål.

Jag har sällskap av Bosse som är bilexpert. För varje oigenkännligt vrak vi passerar, berättar han vilket märke och modell vi tittar på. Dessutom får jag en kortare föreläsning om modellens starka och svaga sidor.

På skroten finns bilar från 40-talet fram till tidigt 70-tal. Genom åren har de säkert varit med om mycket intressant. En Renault Dauphine har, om man ska tro texten på den handmålade karossen, varit i Paris, Rom och Casablanca. Eller så var det bara en dröm. Kanske blev längsta resan till Tingsryd.

De flesta bilarna verkar ha varit i lång och trogen tjänst. Inte förrän motor, kraftöverföring och kaross blivit helt utslitna hamnade de på mossen.  Där fick de donera delar till andra bilar av samma modell som höll ut ett par år till.

Andra har gått ett mer våldsamt öde till mötes. Förvriden plåt vittnar om att det inte kan ha varit så kul att vara med på sista resan.

Fler bilder från Kyrkö mosse  finns här.

En dag i Glommersträsk

Biografen i Glommersträsk

Glommersträsk – årets by i Norrbotten 2008 – ligger längs Silvervägen, några mil söder om Arvidsjaur.

Eternit är ett underskattat byggmaterial

Biografen “Centrum Biografen” stod klar 1936. Det verkar inte ha funnits någon annan biograf i Glommersträsk, men man satte ändå ner foten och markerade att det här var den i centrum.

Lampa

Filmvisningarna upphörde 1995. Byggnaden är ännu i fint skick med tidstypiska detaljer.

74

Eternit är ju ett hållbart material, så förhoppningsvis står bion kvar många år till.

Bensinpump i Glommersträsk

Klicka på någon av bilderna för att komma till ett bildgalleri från Glommersträsk

Inte långt från biografen finns en övergiven Gulfmack. Vid nedläggningen verkar en liter diesel ha kostat 2 kronor och 34 öre. Det har alltså inte tankats här sedan 80-talet.

Då var det krigsrubriker i kvällstidningarna: “Ska du ställa bilen om bensinen kostar mer än 3 kronor?” frågades “mannen på gatan”. Allvarliga människor konstaterade att nu var det nog färdigkört.

Som bekant blev det inte riktigt så.  Men Expressen och Aftonbladet har glatt fortsatt att köra samma upplägg för varje hel krona bensinpriset stigit sedan dess.