Under efterkrigstiden var mantrat inom försvaret skydd genom skingring. Genom att sprida enheter över landet skulle det krävas en enorm insats av angriparen (vi kan kalla den Sovjetunionen) för att slå ut det svenska flygvapnet.
Som komplement till de fasta baserna byggdes ett stort antal reservvägbaser. Samtliga dessa baser är avvecklade idag. Att ”återta” bassystemet skulle kräva enorma investeringar (och politisk vilja). Chefsingenjören har skrivit mer om detta.
Å andra sidan finns det inte mycket kvar att sprida ut. För den som vill veta mer om flygvapnets dagsform rekommenderar jag Jan Reuterdals bloggpost .
Vägar som reservflygbaser började diskuteras på 1950-talet. Förebilden var tyska Luftwaffe, som använt ombyggda Autobahnsträckor under andra världskrigets slutskede.
Hebybasen på bilderna var en av de första reservvägbaserna i Sverige. Den öppnades 1966 och kom att användas flitigt för övningar.
Konstruktionen var enkel. Man behövde en raksträcka på minst 2000 meter utan allt för stor lutning. Vägen gjordes bredare än normalt med ”cykelbanor”. Den totala bredden blev 12 meter.
I ena änden av banan fanns en klargöringsplatta och i den andra en vändplatta.
Totalt byggdes 25 reservvägbaser under åren 1963 till 1967. Ytterligare ett tiotal planerades. Den fredstida användningen, att pröva toppfarten på lokalbefolkningens bilar och motorcyklar, lär snart bli hindrad av mitträcken.
Senaste kommentarer