Alkavare silvergruva

Området runt sjön Alkajaure vid Sarekdalen Alkavagges västra mynning är ett riktigt blåshål med bistert klimat. Redan i början av augusti 2011 var det minusgrader och snöfall på nätterna. Vid sjön ligger Alkavare kapell  byggt av varpsten från silvergruvan med samma namn.  Gruvan bröts under ett 30-tal år med början 1673. Under 1600-talet pågick en intensiv jakt på silverfyndigheter i Sverige för att finansiera   krigföringen på kontinenten. Gruvarbetarna i Alkavare var tvångskommenderade knektar från Västerbottens Regemente som arbetade under fruktansvärda förhållanden. Från Alkavare och Kekdevare (Silpatjåkko) transporterades malmen till ett smältverk  i Kvikkjokk som uppförts av Luleå Silververk under åren …

Brattfors

Den karakteristiska gruvlaven vid Klingspors schakt i Ställberg togs i bruk 1922. Delar av den infrastruktur som byggdes upp för gruvdriften används fortfarande. Gruvspel, pumpar och belysning drevs av el producerad i två kraftverk inte långt från gruvan. Brattfors byggdes samtidigt som gruvlaven och maskinstationen fick en utformning anpassad till den större byggnaden. 35 år efter gruvans nedläggning 1977 och 90 år efter invigningen levererar Brattfors kraft till det allmänna elnätet. Anläggningen ägs idag av VB Kraft. Brattfors ligger nedströms sjön Norra Hörken i Arbogaån och utnyttjar en fallhöjd på 24,5 meter. Vattenvägarna är ovanligt omfattande med tanke på stationens …

Haggruvan

Haggruvan i Ställberg. Betonglaven – ritad av Yngve Fredriksén – var i bruk mellan åren 1955 och 1968.

Det dubbla misslyckandet i Trabonella

Jag har bloggat om Siciliens svavelgruvor och orsaken till svavelindustrins kollaps tidigare. Det stora sammanbrottet kom efter andra världskriget då staten fick gå in med stora summor för att rädda de gruvor som fortfarande var i drift. I slutet av 1950-talet var antalet aktiva gruvor nere under 50. Svavelbrytningen var i fortsättningen bara en social åtgärd för att hålla arbetslösheten nere. Inga investeringar gjordes för att modernisera brytning och infrastruktur. 1971 var produktionskostnaden för Sicilianskt svavel $120/ton, medan världsmarknadspriset var nere i $38. Italien hade inte längre råd att producera svavel för egen konsumtion. 1975 återstod fem gruvor i drift. …

Siciliens guld del 3: Trabia

Den här bloggposten är en fortsättning på två tidigare om den Sicilianska svavelindustrin. För att förstå sammanhangen rekommenderar jag att man läser dessa först här och här. Sicilianarna vägrade först tro på Union Sulphurs produktionskapacitet och den låga produktionskostnad som var möjlig med Fraschprocessen. Efter ett tag sjönk informationen in och man inledde förhandlingar om exportbegränsningar. Ett avtal tecknades som gav de sicilianska producenterna ungefär 25% av världsmarknaden. Union Sulphur tog hand om resten. 1912 gick Fraschs patent ut och flera konkurrerande företag började använda processen. Handelsavtalet gällde fram till 1913, varefter de amerikanska tillverkarna inledde en massiv försäljningskampanj mot …

Gruvan i skogen

I dalaskogarna finns resterna av en järngruva som senast bröts 1960 – 1962. Anläggningen hade ”Vilda Västern-karaktär” och permanentades aldrig. Någon el drogs inte fram, utan man förlitade sig på dieselmotorer för att driva kompressorer, gruvspel och övrig utrustning. Under de två år gruvan var i drift tog man upp 12300 ton berg. 50 år senare har skogen växt sig tät. Trots att mycket av utrustningen lämnades kvar är det lätt att missa platsen om man inte vet vad man letar efter. Abandoned iron mine in the Dalarna region. 

Siciliens guld del 2: Palo

Första postningen om svavelbrytningen på Sicilien finns här I mitten av 1890-talet drabbades världen av lågkonjunktur och de sicilianska svavelproducenterna genomgick ett stålbad till följd av sjunkande priser. Brittiska företag  stod för större delen av världskonsumtionen av svavel  och bestämde sig för att försöka säkra tillgången på råvaran. 1896 bildades Anglo-Sicilian Company. Företaget fick ensamrätt på försäljningen av sicilianskt svavel under en tioårsperiod, i utbyte mot en garanterad prisnivå på lägst $15 per ton. Monopolet ledde till att priserna på svavel steg 50%. Alla var nöjda, möjligtvis med undantag för de som behövde köpa svavel. Köparna tvingades dock acceptera situationen …

Siciliens guld

Historien om den Sicilianska svavelindustrins uppgång och fall är fascinerande. Idag återstår bara ruiner av det som en gång i tiden var Siciliens viktigaste exportindustri. När den sista gruvan stängdes 1985 hade bytningen gått back  i nästan 90 år. Fram till förra sekelskiftet fanns världens största brytbara fyndighet av rent svavel på Sicilen. Den sträckte sig från Etna till Agrigento och började bearbetas i industriell skala redan i början av 1700-talet. Nästan hela produktionen exporterades till Marseille där svavel användes som råvara inom den snabbt växande kemiska industrin. Två tekniksprång ledde till en kraftigt ökad efterfrågan på svavel. Det första …

Racalmuto

Saltgruvan Racalmuto ligger i Agrigentoprovinsen på Sicilen. Anläggningen på bilden är nedlagd, men brytning pågår fortfarande.

Kainitbrytning på Sicilien

På Sicilien fanns fram till 1990-talet stora anläggningar för brytning av Kainit. Kainit är ett kaliumsalt som bland annat används för att tillverka handelsgödsel. Den största anläggningen – Pasquasia – stod för ungefär 25 miljoner av Sicilens årsproduktion om 35 miljoner ton I Bosco fanns en mindre gruva och en anläggning för bearbetning av kainit från andra gruvor i närheten. Bosco fick stängas redan på 80-talet efter att gruvbrytningen orsakat sättningar i marken. Bearbetningsanläggningens tankar började luta och man var orolig för att allt skulle försvinna ner i underjorden. Låga världsmarknadspriser och dålig management ledde till att resten av kainitbrytningen …