De senaste veckorna har flera debattörer påstått att kärnkraften är beroende av Ryssland för bränsleimport. Påståendet saknar grund – uran är vanligt förekommande på hela jordklotet och vi kan utan problem importera det uran vi behöver utan att blanda in Ryssland. Även om det är bra att fler politiker börjar förstå kopplingen mellan säkerhets- och energipolitik verkar det mest handla om att till varje pris få bort kärnkraften. Nedläggning av fullt fungerande kärnkraft har bidragit till den europeiska energikrisen. I Sverige har vi på ett par decennier gått från stabil produktion med låga elpriser till en situation med kraftiga svängningar i pris och effektbrist i de södra delarna av landet.

Man kan förstås känna en genuin oro för att vi är beroende av produkter och råvaror från diktaturer för vår elförsörjning. Den oron bör i så fall omfatta samtliga energislag. Nedmontering av den tunga industrin och motstånd mot gruvdrift har lett till att vi inte längre har förmågan att bygga vare sig vind-, vatten- eller kärnkraftverk utan att importera råvaror och komponenter.

Vill man göra sig helt oberoende av uranimport ligger lösningen under våra fötter. I de svenska skiffrarna finns så stora mängder brytbart uran att vi skulle kunna vara självförsörjande under lång tid. Hela bränslecykeln har dessutom, med undantag för anrikning, utvecklats och verifierats i Sverige.

1947 bildades AB Atomenergi – ett halvstatligt företag med uppdrag att leda arbetet inom atomforskningen. Bakgrunden till satsningen på kärnkraft var erfarenheter från avspärrningarna under andra världskriget. Under kriget drabbades landet av svår bränslebrist eftersom Sverige saknar större koltillgångar. Ungefär 70% av uppvärmningen kom från importerade bränslen och 1956 års statliga bränsleutredning konstaterade att ”Det torde knappast finnas något annat industriland, som av behov och tillgångar så entydigt som Sverige hänvisas till att för en tryggad energiförsörjning snabbt utveckla atomvärme och atomkraft”

AB Atomenergi drev ett forskningsprogram för att kunna utvinna uran ur skiffer och efter ett intensivt utvecklingsarbete kunde Ranstadverket på Billingen tas i bruk 1965. Verket var dimensionerat för storskalig produktion och kapaciteten (1250 ton uran per år) motsvarade det förväntade behovet av uran för det pågående utbyggnadsprogrammet. Under provdrift och inkörning producerades 200 ton naturligt uran vilket förädlades till bränsleelement i AB Atomenergis bränslefabrik på Lövholmsvägen i Stockholm.  

Sverige hade emellertid redan 1963 tecknat ett förmånligt avtal om import av anrikat uran från USA. Produktionskostnaden i Ranstad var högre än importpriset och när tungvattenlinjen övergavs prioriterades inte längre en helt inhemsk bränslecykel. Ranstadverket behölls av beredskapsskäl men kördes aldrig med full kapacitet. I stället inriktades verksamheten på att vidareutveckla den så kallade AE-processen för uranextraktion.

När LKAB kom in som delägare på 1970-talet föreslog man två stora förändringar. Kapaciteten skulle ökas för att uppnå skalfördelar och samtidigt skulle man övergå till kallad totalutvinning. Genom att ta tillvara biprodukter från uranproduktionen förbättrades den ekonomiska kalkylen. Ranstad skulle producera aluminiumoxid, vanadin, molybden och nickel. Vidare skulle man producera stora mängder kalk, fosfor och kaliumfosfat som bland annat används för tillverkning av konstgödsel. Inhemsk uranbrytning skulle med andra ord minska importbehovet av ett antal kritiska råvaror. Som exempel kan nämnas att nästan allt vanadin som används i EU importeras från producenter i Kina, Ryssland och Marocko.

Ranstadprojektet stoppades genom kommunalt veto i slutet av 1970-talet och de sista resterna av Ranstadverket revs 2017.  Sedan 2018 är det helt förbjudet att bryta uran i Sverige Det är alltså politiska beslut som lett till att vi måste importera uran. De som drivit fram dessa beslut är ofta samma politiker som nu ondgör sig över att uran måste importeras.