Krångede

Kraftstationen i Krångede. Den röda byggnaden till vänster i bild är stationens intag. I mitten syns omlastningshallen med sina karakteristiska gavelfönster från golv till tak. Kontrollrum, personal och kontorsutrymmen finns i huskroppen till höger. Notera den bevarade flottningsrännan framför stationen. Sommaren är en intensiv period för landets kraftproducenter. Under en …

En andra chans

Lättnaden måste varit stor i inför invigningen av Marvikens kraftverk 1974. Efter nedläggningen av det misslyckade reaktorprojektet 1971, togs beslutet att bygga om anläggningen för oljeeldning. Nu var det äntligen dags att ta kraftverket i bruk – tio år efter att arbetena inletts. Mässbyggnaden var fylld av förväntansfulla besökare. Efter …

Näsaforsen

Näsaforsen, fem kilometer söder om Föllinge, är en av Jämtkrafts kraftstationer i Hårkan. Den togs i bruk 1975 och ersatte då en äldre kraftstation som byggts av Hissmofors AB redan 1926. 2009 gjordes en omfattande revision som bland annat omfattade nytt löphjul och moderniserad reglerutrustning. Maskinstationen är en typisk 70-talskonstruktion byggd av prefabricerade betongelement. När den ritades var inte längre vattenkraften något nytt och det var länge sedan den hade varit en viktig angelägenhet för landets bästa arkitekter. I Näsaforsen finns idag en ensam turbin på 15 MW. Fallhöjden är 16,2 meter.

Högfors i Hårkan

Hårkan är ett biflöde som mynnar ut i Indalsälven i höjd med Lit. Vid Högfors bruk (inte att förväxla med bruket utanför Norberg) användes älvens kraft till att driva ett numera nedlagt träsliperi. Den nuvarande kraftstationen ägs av Jämtkraft och togs i bruk 1985. 1980-talet anses, på goda grunder, av många som ett förlorat decennium när det gäller industriarkitektur. Kraftstationen i Högfors är inte något undantag, men den är i alla fall vackert belägen.

Ångkraftcentral, Värtagasverket

Värtagasverkets ångkraftcentral ritades av Åke Tengelin och byggdes under åren 1948 till 1952. Kraftcentralen gjorde gasverket självförsörjande på elektricitet. Som bränsle användes kolstybb (kolpulver) vilket man hade i överflöd tack vare kolgasproduktionen. Stybben transporterades till pannhuset via numera nedmonterade transportband. Askan transporterades även den på transportband. Transportörerna konstruerades och tillverkades av Nordströms linbanor. Företaget är kanske mest känt för att ha byggt kalklinbanan mellan Forsby och Köping. Ånga producerades i tre pannor levererade av Svenska Maskinverken och drev ångturbiner placerade i en angränsande maskinhall. Elektriciteten leddes ut till gasverkets olika delar via ett inomhusställverk. Centralen lades ner när kolgasprocessen ersattes …

Motala

När staten färdigställt de tre nationalkraftverken i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby följde en period med lägre utbyggnadstakt. Motala ström vid Vätterns utlopp i Boren blev nästa utmaning. Fallrättigheterna förvärvades 1917 och arbetet att bygga Motala kraftstation påbörjades nästan omedelbart. Arbetsstyrkan på ungefär 300 personer leddes av kapten Sten Bäckman. Ännu en gång fick Erik Josephson förtroendet att rita en kraftstation åt Vattenfall. Motala skulle bli hans sista projekt. När det några år senare blev dags att bygga Lilla Edets kraftstation hade Erik Hahr tagit över. Maskinstationen i Motala blev en mindre variant av den i Älvkarleby. Turbinerna var liksom i …

Svarthålsforsen

De stora avstånden och anläggningarnas storlek vittnar om att elproduktion inte är riktigt så enkelt som en del debattörer vill få oss att tro. Behoven kan inte täckas genom att på kort tid smälla upp några solpaneler. Ny kapacitet kräver enorma investeringar och lång tid från beslut till produktion. Ta Stockholms kommunala energibolag som exempel. Redan på 1940-talet hade man ett kraftverk i Järpströmmen nära Norska gränsen. Kraftverket levererade tillsammans med Krångede och anläggningar i Dalälven under en period mer än ¾ av stockholmarnas elektricitet. Järpströmmen kompletterades snart med ytterligare en kraftstation i Indalsälven, den här gången i Svarthålsforsen inte …

Järpströmmen

Stockholms stads utbyggnad av vattenkraft inleddes 1911 när bygget av Untraverket i Dalälven påbörjades. Anläggningen togs efter en del förseningar i bruk 1918. De 40 MW stationen skulle leverera när den var fullt utbyggd ansågs vid driftstarten kunna täcka huvudstadens kraftbehov under all framtid. Man kan förstås göra sig lustig över dåtidens beslutsfattare, men med tanke på att en genomsnittlig lägenhetsinstallation omfattade två glödtrådar var det inte ett orimligt påstående. För matlagning och uppvärmning skulle staden använda gas från det nyligen färdigställda Värtagasverket. Behovet av elektricitet ökade snart i en takt ingen kunnat förutse. Produktionen ökades genom utbyggnad av det …

Dormsveden

Dormsvedens kraftverk ligger mellan sjöarna Rämen och Lilla Ulvsjön i Tunaåns avrinningsområde söder om Borlänge. Maskinstationen från 1913 är uppförd i slaggsten. Vattnet når stationens 370 kW turbin via en grävd kanal och en trätub. Anläggningen renoverades 1987. Nuvarande ägare är Borlänge Energi AB.

Knutshyttan

I Knutshyttan, längs vägen mellan Romme och Grängshammar, kan alerta resenärer få syn på den här plåtkonstruktionen. Det är svalltornet på intagstuben till Knutshyttans kraftverk som togs i drift 1940. Svalltornet fungerar som en buffert vid snabba växlingar i vattenflödet genom tuben. Utan svalltorn kan tuben kollapsa om det blir stopp i intaget eller sprängas av övertrycket som uppstår om turbinen plötsligt stannar. Det är inte fråga om någon paradanläggning. Maskinhuset är av enklast möjliga konstruktion. 1940 prioriterades en snabb utbyggnad av elproduktionen högre än estetik. Fallhöjden som utnyttjas i Knutshyttan är 26,5 meter. Årsproduktionen är nästan fyra GWh.