Henrik von Klopp

Den 1,9 km långa dammen i Messaure är 101 meter hög

Messaure är ett av Vattenfalls kraftverk i Stora Luleälv. Det är beläget några mil uppströms Vuollerim. Av själva kraftstationen syns inte mycket – maskinsalen ligger under jord. Det som syns är den enorma två kilometer breda dammen och ett ställverk.

Intaget till kraftstationen. Maskinsalen är insprängd i berget.

Magasinvolymen är 53 miljoner kubikmeter. Mängden fyllnadsmassor i dammen är än idag oöverträffad i Sverige.

Ställverket sett från dammens krön.

Kraftverket, som byggdes mellan åren 1957 och 1963, utnyttjar en fallhöjd på 86 meter och har tre Francisturbiner med en sammanlagd effekt på 442 MW.

Utskov

I anslutning till kraftverket byggdes ett anläggarsamhälle som när det var som störst hade 3000 invånare. I ”centrum” fanns bland annat post, affär, sjukstuga och skola. Livet i Messaure har skildrats i Olle Hägers utmärkta dokumentär ”Minnet från Messaure” som kan ses på SVT Play. Bilder och minnen finns även på sajten Messaureminnen.

Rallarvägen i Messaure.

Av samhället Messaure återstår inte mycket. Husen var konstruerade för att kunna flyttas och togs med till nästa bygge. Kvar blev tomma gator.

En sista rest av anläggarsamhället i Messaure.

I utkanten av samhället står ett av egnahemmen fortfarande kvar. Annars är allt öde, precis som i Harsprånget.

Landsvägen till Falun gick länge över dammen. Öppningnen hade en maxhöjd på 3,8 m... Klicka på bilden för att se fler

När Stora Kopparbergs Bergslag skulle bygga en ny kraftstation i Forshuvud 1917, gick arkitektuppdraget till Oswald Almqvist. Almqvist arbetade som föreståndare för Bergslagets arkitektkontor och hade tidigare ritat byggnader av de mest skiftande slag – allt från kontor och bostäder till vattentorn.

Forshuvud blev hans första uppdrag på kraftverkssidan. Projektet ansågs mycket lyckat och ledde till en mängd uppdrag, bland annat kraftverket Chenderoh i Malaysia.

Kraftverket i Forshuvud fick en utformning inspirerad av lokala industribyggnader med koppling till bergsbruket. Fönstren placerades högt upp, eftersom Almqvist ville att aggregaten skulle få vägg och inte fönster som bakgrund.

Längs den hundra meter breda och 14 meter höga dammens krön gick tidigare landsvägen mellan Borlänge och Falun.

Maskinhallen i Forshuvud kraftstation. Klicka på bilden för att se fler.

Vid den här tiden låg kraftverksbyggandet i teknikens framkant. Varje nytt kraftverk bjöd på rekord av olika slag, eller använde ny teknik. Den stora nyheten i Forshuvud var användandet av vertikalaxlade turbiner – något som tidigare varit omöjligt på grund av bristfälliga lagerkonstruktioner. Aggregaten byggdes som en enhet, med generatorer ovanför turbinerna.

Maskinsalen utformades med en plats för omlastning på ena kortsidan och manöverorgan och ställverk på den andra. I salens mitt stod de tre aggregaten uppställda på rad. Två av turbinerna var av Francistyp, medan den tredje var en Lawaczekturbin – en typ av propellerturbin som senare kom att användas bland annat i Lilla Edet.

Generator från AEG. Klicka på bilden för att se fler.

Generatorerna levererades av AEG, medan tre olika leverantörer – Nohab, Finnshyttan och KMW – fick leverera var sin turbin. Standardisering hade ännu inte blivit ett modeord.

Klocka med Bergslagets symbol. Klicka på bilden för att se fler.

Genom turbinerna forsade 210 kubikmeter vatten per sekund. Effekten, 17,5 MW, överfördes med 10 kV spänning till en fördelningsstation vid Domnarvet. Till stationen var även Bullerforsens kraftstation ansluten. Idag fungerar fördelningsstationen som kontor.

Klocka med Bergslagets symbol. Klicka på bilden för att se fler.

1990 öppnades en ny kraftstation i Forshuvud. Den gamla maskinhallen har tystnat, men både byggnad och utrustning har bevarats.

Tack till Peter Altzar, Fortum.

Bullerforsens kraftstation - klicka på bilden för att se fler

Dalälven är med sina 42 kraftverk ett av våra mest utbyggda vattendrag. Enbart i Borlänge finns fyra vattenkraftverk på en sträcka av mindre än fem kilometer.

Bullerforsens kraftstation - klicka på bilden för att se fler

Bullerforsen, som togs i drift 1910, är Borlänges äldsta. På var sin sida om den 14 meter höga dammen står maskinhallar. Den ursprungliga ritades av Faluns statsarkitekt Klas Boman och användes fram till 1991.

Bullerforsens kraftstation - klicka på bilden för att se fler

Ägarna har satsat stora pengar på bevarande. Efter avvecklingen har den gamla maskinhallen renoverats och fått en del moderniseringar återställda. Om man kisar lite kan man lätt få för sig att man förflyttats till 1910. Det saknas bara buller och uniformsklädda kraftverksmaskinister.

Bullerforsens kraftstation - klicka på bilden för att se fler

Bullerforsen byggdes enligt senaste modet i början av 1900-talet. Tekniken med armerad betong gjorde det möjligt att bygga platta tak med ljusinsläpp. Fasaden fick en borgliknande utformning.

Bullerforsens kraftstation - klicka på bilden för att se fler

Turbinerna, samtliga av Francistyp med horisontella axlar, monterades militäriskt på rad i maskinhallen. I mitten av ena långsidan placerades manöverdonen på ett upphöjt podium. Bakom podiet fanns en utbyggnad för att ge plats åt brytare och annan elektrisk utrustning.

Bullerforsens kraftstation - klicka på bilden för att se fler

Tack till Peter Altzar, Fortum och Johan Altzar för en trevlig dag i Borlänge!

Bullerforsen in the Dalälven river was opened in 1910. The original powerhouse is no longer in use but has been preserved. Click any of the images to see more.

I senaste numret av Populär Historia medverkar jag med en artikel om Olidestationen i Trollhättan.

Kraftverket, som öppnade i mars 1910, var Vattenfalls första och står fortfarande för en betydande del av landets elproduktion.

Äldre kraftverk, här representerade av kraftstationen i Laholm (1932), är ofta påkostade byggen. Mycket tid och pengar spenderades på arkitektur och utförande. Att göra något liknande idag skulle förmodligen driva företagen i konkurs.

Dagens rationella industribyggnader är inte riktigt samma sak. Ofta är det svårt att se på en byggnad vad för slags verksamhet som pågår inuti. Den här byggnaden skulle till exempel kunna vara ett lager av något slag, eller ett garage.

Dammanläggningen avslöjar att det vi ser på bilderna är ett vattenkraftverk, närmare bestämt Slagnäs kraftverk öppnat 1989.

Frågan är hur man kommer att se på Slagnäs kraftverk när det är 80 år gammalt? Kan det bli aktuellt att K-märka ett “fint exempel på en industrimiljö från 1980-talet”? Inget är förstås omöjligt.

Älvkarleby kraftstation - maskinhall med ställverksbyggnad i bakgrunden

Älvkarleby i Dalälven, Vattenfalls tredje “nationalkraftverk”, öppnade 1915. Liksom de två tidigare verken i Trollhättan och Porjus hette arkitekten Erik Josephson. Mängder av svenska män har stiftat bekantskap med Josephsons arkitektur. Under sin karriär ritade han kaserner till 22 regementen.

Älvkarleby kraftstation

Stationen byggdes i nationalromatisk stil med fasad av tegel. Maskinstation och intag placerades i samma byggnad. Första utbyggnaden omfattade fem dubbla Francisturbiner med horisontell axel. Idag, 95 år efter att stationen stod klar, ger varje aggregat en effekt på 15 MW.

Entren till krafstationen med smidesdetaljer formgivna av Olga Lanner

Det var inte bara Josephson som fick förnyat förtroende när Älvkarlebystationen byggdes. Konstnären Olga Lanner fick uppdraget att utforma belysning och smidesdetaljer till stationen. Lanners arbete har vi tidigare sett i Porjus.

Maskinhall och intag är placerade i samma byggnad

I början av 90-talet genomfördes en utbyggnad av verket. En Kaplanturbin installerades i en nybyggd maskinsal belägen intill den gamla stationen.

Den nya maskinhallen från 1991

Tack till Lars Olsson och Peter Stedt!

De tre tidigare postningarna om vandringen kan man läsa här ,här, och här .

På morgonen visar sig Ammarfjället från sin bästa sida. Vår tältplats ovanför sjön Jengemjaure har en av Vindelfjällens bästa utsikter.

Efter frukost börjar himlen fyllas med moln. Från Jengemjaure fortsätter vi i svag uppförsbacke mot passet 1160 meter över havet.

Runt passet är det lite blockigt, men ändå lättgånget. I utförsbacken siktar vi mot Libojaures norra strand och rundar sjön.

Med solen i ryggen, nedförsbacke och medvind blir det en lättsam vandring från Libojaure ner i Skiebleskalet. I de brantaste delarna ligger snön kvar vilket underlättar ytterligare.

Skiebleskalet är en ett par mil lång dal som går tvärs igenom Ammarfjället. Från slänten söder om Buråive är den en mäktig syn.

Mitt i dalen ligger Skalkåtan som vi använder som riktmärke på vägen ner i Skiebleskalet. Framför kåtan gör vi ett oproblematiskt vad och tar en fikapaus.

Från kåtan följer vi Urtstjåkkes sydbrant österut. Inne i Skiebleskalet finns en ganska tydlig stig som blir otydlig och sedan försvinner helt när dalen blir bredare.

Vi tar sikte på passet söder om Staloålge. Efter ett par mindre vad börjar den sega stigningen upp mot passet. På andra sidan krönet kommer vi ner på en stig upptrampad av hästar och rundar sjön Raksjauratje.

Vid sjöns norra strand reser vi tältet för en sista övernattning på fjället.

Det donlägigia transportschaktet. Klicka på bilden för att se fler.

Bergslagen är fullt av övergivna gruvor. De flesta vattenfylls en tid efter att man slutat länspumpa, men i några kan man gå torrskodd.

Under helgen besökte vi en av dessa gruvor. Järnbrytningen  i gruvan upphörde på 60-talet. 70 och 40-meters nivåerna vi rörde oss på verkar ha brutits i början på 1900-talet.

Banvall i ett av de större brytrummen. Kicka på bilden för att se fler.

Den använda brytmetoden, rums och pelarbrytning, innebär att man följer den horistontellt skivformade malmen och lämnar pelare för att taket inte ska störta in. I gruvan finns därför ett antal enorma rum med förbindelseorter mellan. På 70-metersnivån är nedre delen av brytrummen vattenfylld.

Det gäller att se sig för var man går. Kicka på bilden för att se fler.

Man behöver inte särskilt livlig fantasi för att förstå att det inte kan ha varit skoj att vara gruvarbetare. I början av 1900-talet bestod den maskinella utrustningen  av tryckluftsborrar och små transportvagnar som rullades med handkraft eller efter ett litet diesellok. Temperaturen låg runt nollan.  Som mest arbetade 65 personer under jord.

Tertiärstation (transformatorstation) belägen utanför Enköping. Sannolikt byggd mellan 1915 och 1920. Tillbyggnaden på baksidan kom till när transformatorn flyttades utomhus.

Likt de flesta äldre industribyggnader är den väldigt påkostad. Notera Statens Vattenfallsverks monogram ovanför dörren.

Högst upp i Arcade Building. Klicka på bilden för att se fler...

Det är en normal augustidag i Missouri – 30 grader varmt och fuktigt som bara den – när vi träffar Harry. Han ska visa oss Arcade Building som är en övergiven skyskrapa belägen mitt inne St Louis.

Mystiskt Laboratorium. Klicka på bilden för att se fler...

Väl inne i byggnaden sätter Harry av som en gasell uppför trapporna. Kvällen innan har han varit uppe i en lyftkran (“för att se hur det ser ut”), så det här är en barnlek. Vi gör vårt bästa för att inte komma för långt efter.

Det trånga trapphuset för brandtrappan har ingen vädrat på sedan 1975. Jag ägnar de 18 våningarna åt att svettas och fundera på vad jag gett mig in på.

Övergiven tryckpress. Klicka på bilden för att se fler...

När vi kommer upp på toppen gläntar vi lite på byggplasten för att svalka oss. Genom fönstret strömmar het fuktig luft – en klar förbättring jämfört med den stillastående heta fuktiga luften på vägen upp.

De översta våningarna är rensades på skräp när man påbörjade renovering för några år sedan. Sedan slog finanskrisen till och arbetena upphörde.

Arcade Building. Klicka på bilden för att se fler...

Längre ner är det som att ha förflyttats till Apornas planet. Kontor och butiker ser ut att ha lämnats i all hast. Röntgenapparater, tryckpressar och osäljbara produkter har lämnats vind för våg.

Arcade Building. Klicka på bilden för att se fler...

Genom fönstren kan vi se in i byggnaderna runt omkring. Kontrasten mellan stillheten i Arcade och den livliga aktiviteten i omgivningarna är total. Full fart utanför och 60-talets USA konserverat (nåja) på insidan.