Henrik von Klopp

I bilbranschen ägnas mycket tid åt att underhålla varumärket och skapa en märkesidentitet. Bilmärken är ofta globala. Ibland blir det fel, som när Chevroletmärket limmas på småbilar tillverkade i Korea (fd Daewoo).

Längre tillbaka i tiden tilläts en större lokal prägel på modellerna. Samarbetet mellan Forddivisionerna i Storbritannien och Tyskland var länge begränsat. Britterna tillverkade till exempel modellen Anglia.

Någon “Ford Deutschland” var inte aktuell. Modellen Taunus fick namnet från ett bergsområd i västra tyskland.

På bakluckan fanns även en siffer och bokstavskombination, så att kalenderbitaren kunde avgöra motorstorlek och prestanda.

Diskret angavs också att här var minsann en bil tillverkad i Tyskland.

Modellnamnet Anglia ersattes senare av Escort som blev ett globalt varumärke.

Den nya Taunusmodell som introducerades 1970, utvecklades parallellt i Tyskland och Storbritannien. För att inte skrämma upp konservativa bilköpare kallades modellen Cortina på brittiska marknaden.

1982 försvann både Cortina och Taunus som modellnamn och ersattes av det mer neutrala Sierra.

2008 var mackdödens år i Sverige. Det gick inte att köra många kilometer utan att se öde pumpöar.

Fjärdhundra, 2 mil norr om Enköping, var inget undantag.  På 70-talet låg det tre mackar här. Dick Ramsell höll ut längst, men 2008 stängde han sin Shellmack.

Nedläggningarna har flera orsaker. Moderna bilar har lång räckvidd och behöver inte tankas eller servas så ofta som förr i tiden. Alltså måste verksamheten breddas.

Det är skälet till att det grillas korv och gräddas wienerbröd inne på mackarna nuförtiden.

Ligger man dessutom lite avsides som i Fjärdhundra, blir omsättningen för låg för att man ska få vara med när det är bensinkrig.

Slutligen har vi pumplagen som tvingar mackägare att investera i pumputrustning för ett bränsle få vill köpa.

Till slut blir nedläggning det logiska valet. Fjärdhundraborna får i fortsättningen åka de två milen till Enköping om de vill tanka.

De mackar som läggs ner nu saneras snabbt. I Fjärdhundra försvann pumparna efter några dagar. Ett par månader senare var grävmaskinen på plats för att ta upp cisterner och rör.

Annat är det i Glommersträsk och Hälla.

Ågs bruk. Klicka på bilden för att komma till ett galleri med fler bilder.

I Ågs bruk pågick verksamheten från 1827-1927.  Bruket producerade tackjärn som levererades vidare till Korså bruk. Råvaran var järnmalm hämtad från gruvorna i Vintjärn, Vika och Svärdsjö.

Mellan Vintjärn och Svartbäcken byggde Bergslaget en smalspårig järnväg (i drift mellan 1883 och 1946).  I Svartbäcken lastade man om tackjärnet till pråmar för vidare färd över sjön Hinsen.

Fler bilder från Vintjärn finns här och här.

Under helgen har vi fotograferat kattungar på katthemmet. Märta är mamma till en kull på fem ungar.

Edvin

Lovisa

Iris

Astrid

Albin

Efteråt behövde alla (inklusive fotografen) vila lite.

Inte särskilt långt hemifrån finns ett nedlagt tegelbruk.  Under årets hittills kallaste dag passade vi på att ta en långpromenad i området.

Under bråten står en Ford Prefect som avslutat sin landsvägskarriär.

Är tegel ett mer långlivat byggnadsmaterial än trä? Fälttesterna pågår fortfarande.

Men nog har skorstenen en tröttare vinkel än sist? Bilder från ett tidigare besök finns här.

Det går bra för Norge också.

Järnvägen mellan Enköping och Runhällen (EHRJ) lades ner 1968 efter 62 års drift. Likt andra järnvägsprojekt var den en förlustaffär. Investerarna fick en glädjekalkyl och sedan såg de aldrig sina pengar igen.

Banan revs upp 1969, men längs stora delar av sträckningen kan den observante ruinspanaren se lämningar.

Man kan med visst besvär gå långa sträckor längs den gamla banvallen. Den är rätt igenvuxen efter 40 år utan hormoslyr. Bitvis har den försvunnit helt, till exempel där den gick över åkermark.

Flera gamla stations och hållplatsbyggnader finns kvar. De är idag, som den här i Hällstigen,  privatbostäder.

Klicka på bilden för att se fler från Altuna

I Altuna har ett vattentorn blivit kvar. Det är i gott skick (renoverat under 90-talet) och står lättillgängligt vid vägen mot Säva.

Tornet användes för att fylla på vatten i de ånglok som trafikerade banan.  Vattnet togs från den närbelägna Örsundaån och pumpades till en cistern i tornet med hjälp av en ångdriven pump.

1920 ersattes ångpumpen med en eldriven, som placerades i ett pumphus ett tjugotal  meter från vattentornet. Av någon anledning har man inte bedömt pumphuset historiskt intressant, så det står och förfaller. Anläggningen var i drift fram till 1945, då trafiken med ånglok upphörde.

This water tower was used by the Enköping – Heby – Runhällen railway.  More images here.

Gruvspel - klicka på bilden för att se fler från Lustigkulla

Till Lustigkulla kom jag en eftermiddag sent i okober. Det började skymma, så det fanns ingen tid till finlir. Jag planerade att återvända i bättre ljus men laven revs innan det blev av.

Av det lär vi oss att man ska stanna till medan man kan. Nästa gång man passerar kan platsen vara borta.

Laven stod en bit norr om Ludvika och användes för provbrytningar.  I anslutning till laven fanns ett spelhus med gruvspel och personalutrymmen. Anläggningen var i drift fram till 1984.

Som många andra liknande platser hade Lustigkulla dessvärre fått besök av “entreprenörer” i metallbranschen. Vid mitt besök var dörren till spelhuset uppbruten och stod på vid gavel.

The Lustigkulla mine was closed in 1984. More images here.