Henrik von Klopp

Klicka på bilden för att se fler

Brevbefordran är ingen tillväxtbransch och det byggs inte särskilt många nya postkontor.  I Gary har dessutom halva befolkningen försvunnit.

Klicka på bilden för att se fler

Postkontoret från 1936 ligger ett kvarter från huvudgatan Broadway. Byggnaden har inte åldrats med värdighet men fejkmarmorn verkar ha hållit god kvalitet.

Click the image to see more

Inuti har förfallet nått ännu längre. Klicka på någon av bilderna för att se mer.

Strax söder om byn Rätan i Bergs kommun ligger Rätans kraftstation. Den till stor del underjordiska anläggningen stod klar 1968.

Lamelldammen vid änden av Rätanssjön ger en fallhöjd på 61 meter. Vattnet leds till två Francisturbiner med en effekt om totalt 60 MW.

Årsproduktionen är 238 GWh. Från dammkrönet kan man blicka ner  mot en torrlagd sträcka av Ljungan.

Intagsbyggnaden har en enkel och rationell utformning. På 60-talet serieproducerades vattenkraftverk och den omsorg som lades på det estetiska under pionjärtiden var sedan länge försvunnen.

Lilla Edets kraftstation med 1916 års damm. Klicka på bilden för att se fler...

Redan innan den tredje utbyggnaden av Olidestationen i Trollhättan stod klar 1921, riktade Vattenfall blickarna söderut.  Ett tjugotal kilometer nedströms låg Lilla Edets slussar och vattenfall.

1912-1917 byggdes en damm ovanför dåvarande Haegerska verken som flyttades längre nedströms. Dammen, som var en del av den nya slussleden, ökade fallhöjden från 4,5 till 6,5 meter. Slussen togs i trafik 1916.

1916 års damm med Inland AB i bakgrunden. Klicka på bilden för att se fler...

1917 presenterades ett förslag till ny kraftstation med maskinstation ritad av Erik Josephson. De tekniska utmaningarna var betydande. Fallhöjden var en femtedel jämfört med Olidestationen, så de stora tvåhjuliga Francisturbinerna som användes där kom inte ifråga. I stället skulle ett stort antal mindre turbiner med varierande effekt användas.

Det ursprungliga förslaget kom aldrig att realiseras, eftersom efterfrågan på el inte utvecklades som man tänkt sig. Projektet sköts fram i tiden, med den lyckliga konsekvensen att det fanns tid för ett par innovationer inom turbinområdet. Två av dessa, Kaplan och Lawaczeckturbiner, kom att användas i Lilla Edet.

Löphjul från en av Lawaczeckturbinerna. Klicka på bilden för att se fler...

Kaplanturbinen gav bäst verkningsgrad, men var oprövad för den effekt (10 MW) det var fråga om i Lilla Edet. Konstruktionen var dessutom komplex och dyr. I Lilla Edet användes därför en Kaplan och två enklare turbiner av  Lawaczeck-typ.

1926 var stationen klar för invigning. 1946-1948 lindades generatorerna om från 25 Hz till 50 Hz växelström.

Installationer ovan mark för aggregatet från 1982. Klicka på bilden för att se fler.

1982 togs ytterligare ett aggregat i drift. Det fjärde aggregatet är en rörturbin av Kaplantyp, dvs turbinen sitter monterad inne i vattenvägen. Från gatunivån syns bara en travers och täckluckor över det 30 meter djupa schaktet.

Maskinsalen i Lilla Edets kraftstation. Klicka på bilden för att se fler...

Maskinstationen i Lilla Edet ritades av Erik Hahr. Den blev ett uppbrott från den monumentala arkitektur som präglat Vattenfalls tidigare kraftverk i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby.

Sekelskiftet hade blivit 20-tal och graniten ersatt av betong. De nya turbinerna med vertikal axel krävde högre takhöjd än tidigare, så maskinsalen blev mer lik en kyrka. Ena kortsidan fick fönster från golv till tak.

Magnifik fallhöjdsmätare. Klicka på bilden för att se fler...

Det bestående intrycket från mitt besök är hur elegant och stilsäkert allt är.  Mängden detaljer är mindre än i de äldre stationerna, men de som finns är desto snyggare.

Tack till Christer Götesson för trevlig visning (och goda äpplen)!

The hydroelectric power station in Lilla Edet opened in 1926. The station originally had one Kaplan and two Lawaczeck turbines. Click any of the images to see more.

Reparationshall (1921) för transformatorer vid Olidans kraftstation i Trollhättan. Den ritades, liksom kraftstationen, av Erik Josephson. I förgrunden syns den kanal som leder vatten till kraftverkets intagsbyggnad.

Mystiska skorstenar på ett berg. Klicka på bilden för att se fler.

Om man kör bil genom Stenungsund möts man av en märklig syn. Uppe på Vetteberget står fyra skorstenar som verkar ha hamnat där av misstag. Förgäves letar blicken efter den industrianläggning som borde stå intill. Skorstenarna hör nämligen till en av landets märkligaste industrianläggningar. Inne i berget finns ett enormt kraftverk.

Aggregat 2 - Klicka på bilden för att se fler.

Projekteringen av ett kraftverk i Stenungsund började på 1950-talet. På den tiden kom större delen av landets el från vattenkraft. Sommartid uppstod ibland vattenbrist, vilket ledde till problem med kraftförsörjningen. En kompletterande kraftkälla var nödvändig.

Kärnkraften var ännu på experimentstadiet, så beslutet togs att bygga ett oljeeldat kraftverk. 1955 påbörjades byggprojektet med sprängning av huvudorten (idag centraltunneln) in i berget.

Placeringen i ett berg kan tyckas märklig, men på 50-talet var kalla kriget på väg att bli som allra kallast. För samhället var det nödvändigt att elförsörjning och annan infrastruktur skulle fungera i händelse av krig. Man räknade med att kraftverk skulle anfallas av fientligt flyg och satsade därför stora resurser på skydd.

Kontrollpanel Aggregat 2 - Klicka på bilden för att se fler.

Inom Vattenfall fanns dessutom stor erfarenhet av att bygga anläggningar i berg. Några år tidigare hade man till exempel färdigställt vattenkraftverket i Harsprånget med enorma maskinsalar och vattentunnlar i berget.

Anläggningen i Stenungsund är även med dagens mått mätt imponerande. Som besökare går man snabbt vilse. Det finns fler än 600 utrymmen inne i berget, varav de fyra maskinsalarna är störst. Aggregat 3 och 4 inryms i salar som är 138 meter långa, 25 meter breda och 33 meter höga. Oljeförrådet är på 600 000 kubikmeter. Vidare finns ett vattenverk, två kontrollrum, möteslokaler, fikarum och en skjutbana. Leverantörerna av maskineriet är gamla bekanta. Generatorer från ASEA, turbiner från STAL.

1959 var bakelit high-tech - Klicka på bilden för att se fler.

Alla siffror är förstås stora i en sånt här bygge. Om de fyra aggregaten körs samtidigt gör man av med 56 kilo eldningsolja och 608 kubikmeter förbränningsluft per sekund. Skulle ventilationen stanna med allt igång, stiger temperaturen inne i maskinhallarna med två grader per minut.

Kraftverkets första aggregat började leverera ström den 10 december 1959, alltså på dagen för femtio år sedan. Sedan följde ett andra aggregat 1960, ett tredje 1966 och det fjärde 1969. Den sammanlagda effekten är 820MW, vilket motsvarar ungefär en kärnreaktor eller 868 vindkraftverk.

Aggregat 4 togs i drift samma år som Woodstock - Klicka på bilden för att se fler.

Verket har används som reservkraftverk, redo att sättas in vid störningar i ordinarie elproduktion. Det har resulterat i sparsamt med gångtid. Anläggningen är alltså långt från sliten och ser till stora delar ut som när den byggdes. Kontrollrum och maskinsalar andas 50 respektive 60-tal. Material och konstruktionsval har gjorts med omsorg.

Under 2009 har block 1 och 2 varit i malpåse, medan block 3 och 4 ingått i den så kallade Effektreserven. 26 personer är sysselsatta med underhåll samt drift av oljelager och vattenverk.

Hela anläggningen är skyddad i bergrum - Klicka på bilden för att se fler.

2/12 – en vecka innan 50-års jubileet, kom besked från Vattenfall att kraftverket ska läggas ned. Block 3 och 4 ska konserveras (på samma sätt som under perioden 1998 – 2003). Vattenverk och oljelager ska drivas vidare som förut.

Tack till Thomas och Patrik för en trevlig dag inne i berget!

Stenungsund is the location of the largest underground power station in Europe. The oil-fired station opened in 1959. Four blocks generate 820 MW. Click any of the images to see more.

Industrietableringar föregås av en lång och nogrann process där man väger för och nackdelar  mot varandra. Tillgång på råvaror, infrastruktur, arbetskraft och andra faktorer vägs in i beslutet. Så är det åtminstone i teorin.

Smältverket i Vargön kom till av helt andra skäl. Som så ofta är fallet var det viljan att tjäna snabba enkla pengar som låg bakom.

Kungliga Trollhätte Kanal och Vattenverk (bildat 1905) började omedelbart efter bildandet köpa in fallrättigheter och mark i raskt takt. Syftet var att ta kontroll över hela Göta Älv.

I Vargön ägdes fallrättigheterna av Wargöns AB, som drev ett pappersbruk. Plötsligt dök det upp villiga investerare som tog över aktiemajoriteten i företaget. I grupperingen ingick bland annat Johan Hedin, grundaren av Kraft AB Gullspång-Munkfors, och Willam Olsson (av Vattenfallsstyrelsen internt kärleksfullt kallad “storspekulanten”). Ingen av herrarna var särskilt intresserade av papperstillverkning. Det var fallrättigheterna man ville åt.

1909 såldes rättigheterna till Vattenfallsstyrelsen. Tillgångar bokförda till 320.000 kronor, såldes för 3.090.000. Vinsten fördelades omedelbart ut till ägarna som en engångsutdelning. Aktien steg. Under en tid var alla upptagna med att röka cigarr och dricka konjak.

En tid senare hörde Vattenfallsstyrelsen av sig och undrade vart all el skulle levereras. I avtalet var nämligen inskrivet en förbindelse att köpa el för 105.000 kronor per år. Så mycket behövdes inte för att hålla igång pappersbruket – det verkliga behovet var mindre än en tredjedel av det man i kontrakten förbundit sig köpa.

Paniken var nu nära. Märkligt nog hade personerna som låg bakom affären “gått vidare” och fanns inte längre kvar i bolaget. Vattenfall å sin sida var ointresserade av omförhandling av avtalet.  Det blev bråttom att hitta på något som gjorde av med rejält med el.

Lösningen blev att bygga ett elektrosmältverk. Beslutet var  en chansning eftersom metoderna ännu var på experimentstadiet. Försöken som påbörjades 1911 ledde till produktion 1915.

Verksamheten finns kvar än idag under namnet Vargön Alloys. Fabriken ägs numera av det turkiska företaget Yildirim Group.