Porjus – ”Det vita kolet” i ödemarken

I början av 1900-talet bromsades Sveriges industriella utveckling av energibrist. Sverige saknade större inhemska tillgångar på stenkol och var beroende av import.  Stora insatser gjordes för att bygga bort stenkolsberoendet, främst genom elektrifiering av industriproduktion och transporter.

Ellokomotiv - ur Järnvägsstyrelsens utredningar angående Riksgränsbanans elektrifiering 1910

Ellokomotiv - ur Järnvägsstyrelsens utredningar angående Riksgränsbanans elektrifiering 1910

Järnvägsstyrelsen gjorde åren 1902 till 1908 försök som visade att elektrisk drift var tekniskt möjlig.  Den gick även att räkna hem ekonomiskt, så man beslutade att omgående påbörja elektrifiering av statens järnvägar.  Till pionjärprojekt utsågs Riksgränsbanan mellan Kiruna och Narvik. På banan fraktades malm åt LKAB och volymerna ökade stadigt.  Med  fortsatt användning av ånglok skulle det snart bli nödvändigt att anlägga dubbelspår för att ha tillräcklig kapacitet. Från och med 1908 hade Järnvägsstyrelsen dessutom ingått ett fastprisavtal med LKAB som gav betalt per transporterat ton malm. Tidigare hade transporterna skett på löpande räkning men nu ökade plötsligt Järnvägsstyrelsens intresse för att pressa kostnader.

Tidtabelldiagram ur utredningen om Riksgränsbanans elektrifiering

Tidtabelldiagram ur utredningen om Riksgränsbanans elektrifiering

Förutom sänkt bränslekostnad gav elektrisk drift flera fördelar. Ellok hade jämnare gång vilket tillät längre och tyngre tågsätt. De var dessutom snabbare än ånglok så det gick att köra flera tåg mellan Kiruna och Narvik på samma tid. När dessa faktorer togs med i beräkningarna visade det sig att man med elektrisk drift skulle klara trafiken med enkelspår.  Transportkostnaden per ton malm skulle bli 39 öre jämfört med beräknade 52 öre för ångdrift.

Abisko Östra station. I tornet installerades elektrisk utrustning för Malmbanans elektrifiering

Abisko Östra station. I tornet installerades elektrisk utrustning för Malmbanans elektrifiering. Klicka på bilden för att se fler.

En annan inte helt obetydlig faktor påverkade valet av Riksgränsbanan som första elektrifieringsprojekt. Den nya tekniken skulle säkert drabbas av barnsjukdomar och om ett malmtåg blev stående uppe vid Riksgränsen räknade man med att kunna lösa problemen i lugn och ro. Läget norr om Polcirkeln hade sina fördelar – politiker eller journalister kunde hållas i okunnighet.

För att täcka SJ:s behov av kraft behövdes en effekt på relativt modesta 7 MW. Den ursprungliga planen var att bygga en kraftstation med två generatorer i Vakkokoski – en av Torneälvens forsar belägen i anslutning till Malmbanan. Den nybildade Vattenfallsstyrelsen under ledning av Vilhelm Hansen hade dock andra planer.

Hansen hade tagit starkt intryck av det han sett under studieresa till Niagarafallen 1906. Runt de orter där man byggt kraftverk hade det det bildats kluster av stål och träindustri. Hansens vision var att få till stånd en liknande utveckling i Norrland med vattenkraften som ”hävstång”.

Man ska inte heller underskatta vikten av nationell prestige. Sverige ville etablera sig som föregångsland på elområdet. Vattenfalls plan var att bygga tre ”nationalkraftverk” i Trollhättan, Älvkarleby och Porjus. I det sammanhanget var 7 MW inte mycket att skryta med. Effekter uppåt 10 MW per generator började bli vardagsmat.

Varvräknare på ett av likströmsaggregaten. Klicka på bilden för att se ett galleri med bilder från Porjus

Vattenfall förordade således en betydligt större anläggning med placering i Porjus vid Stora Luleälv. Kapaciteten skulle initialt vara 45 MW – mer än sex gånger SJs behov – med möjlighet att bygga ut till det dubbla. Regering och riksdag gick på Vattenfallsstyrelsens linje, något som sannolikt bidrog till en mångårig rivalitet och samarbetssvårigheter mellan de två statliga verken.

Porjusprojektet var i framkant i flera avseenden. Visserligen hade man byggt underjordiska maskinhallar tidigare, men aldrig i sådant format. Överföringen till Malmbanan skulle kräva en spänning på rekordhöga 80 KV. Dammanläggningen och tunnlarna för vattenföringen var med den tidens mått kolossala. Att göra allt detta samtidigt, dessutom i väglöst land, måste betraktas som modigt.

1910 påbörjades bygget under strapatsartade former. Inledningsvis saknades järnvägsförbindelse, så utrustning fick bäras längs en 54 kilometer lång spångad vandringsled från Gällivare. Arbetarna bodde till att börja med i kojor som senare ersattes av 24-mannabaracker. När järnvägen från Gällivare blev klar i juli 1911 ökade inflödet av material. Ett provisoriskt vattenkraftverk kompletterade den ångturbin som tidigare släpats till platsen. 1912 var arbetsstyrkan som störst och omfattade 2903 personer.

Generator och turbin (i nischen till höger i bild)

Generator och turbin (i nischen till höger i bild)

Dammen i Porjus var av Ambursentyp och 1250 m lång. Själva kraftverket var placerat i en underjordisk maskinsal, 50 meter under jord.  Vattnet leddes via en mer än 500 meter lång tunnel till en fördelningsbassäng ovanför maskinsalen. Från bassängen strömmade vattnet i vertikala tuber till turbinerna tillverkade av Trollhätteföretaget Nydqvist och Holm. Dessa var uppställda med horisontell axel och av Francistyp. Generatorer och övrig elektrisk utrustning levererades av ASEA. Efter att ha passerat turbinerna leddes vattnet tillbaka till älven via en 1274 meter lång avloppstunnel.

Ställverksbyggnaden - Porjus kraftstation

Ställverksbyggnaden - Porjus kraftstation

Den del av kraftverket som ligger ovanför jord är ställverksbyggnaden ritad av arkitekt Erik Josephson.  Josephson ritade även de två andra monumentala kraftverken i Trollhättan (1910) och Älvkarleby (1915). Utöver kraftverk ritade han bland annat kaserner, så det var en man med vana att rita respektingivande byggnader.

Del av kontrollpanel utförd i marmor

Del av kontrollpanel utförd i marmor - Klicka på någon av bilderna för att se fler.

I ställverksbyggnaden fanns transformatorer och annan elektrisk utrustning, samt kontrollrum, kontor och verkstäder. Att det var fråga om att bygga ett skyltfönster för svensk ingenjörskonst är tydligt. Inga kostnader sparades på detaljer. Manövertavlan i Kontrollrummet utfördes i två sorters marmor (den ena varianten importerades från Italien). Belysningsarmaturerna designades av konstnären Olga Lanner. I maskinhallen kläddes väggarna med glaserat kakel.

Slutresultatet var ett imponerande krafttempel och rapporterna från invigningen 1915 var lyriska. Norrskensflammans reporter glömde ett tag sin journalistiska objektivitet och skrev:

”Efter att ha sett Porjus maskinsal tror jag att jag kan dö utan att dessförinnan ha sett ett indiskt eller japanskt tempel… …I taket sitter en härskara lampor med starkt fosforicerande glas. Nu är alla lampor tända, åstadkommande ett milt men genomträngande ljus, som solen på en klar septemberdag…”

I början av 1970-talet började det, trots omfattande utbyggnad, bli dags ersätta Porjusstationen.  1971 påbörjades bygget av Porjus nya kraftstation. Arbetena omfattade en ny damm och en maskinhall innehållande två Francisturbiner med vertikal axel. De nya aggregaten (installerade 1975 och 1980) gav en sammanlagd effekt om 480 MW. Dämningsgränsen ökade 2,1 meter och vattenmagasinet växte från 190 till 610 miljoner kubikmeter.

Den nya kraftstationen i Porjus (1975/1980)

Den nya kraftstationen i Porjus (1975/1980)

Efter nedläggningen var den gamla stationen länge hotad av rivning. Som tur är har den bevarats och används nu som depå för Vattenfalls underhållspersonal. Delar av maskinhallen används för utbildning och provning. Stationen fungerar även som museum och har öppet för allmänheten sommartid.

The old power station at Porjus (1910). Click any of the images to see an image gallery from Porjus.

5 comments

  1. Pingback:Under golfbanan i Porjus | Henrik von Klopp

  2. Pingback:Vargöns kraftstation | Henrik von Klopp

  3. WOW
    Jag hade tänkt skriva en liten kort historia om Porjus, på http://WWW.FLUXIO.SE, men när jag hittade din enormt finna sida så gör jag en länk i stället.

    Tackar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.