![](https://www.vonklopp.se/wordpress/wp-content/uploads/2022/11/r1_blog-1.jpg)
I ett tidigare inlägg skrev jag om AB Atomenergis arbete med uranutvinning och målet att Sverige skulle bli oberoende av import från utlandet. Nästa steg i kärnbränslecykeln var tillverkning av bränsleelement och det gjordes inledningsvis vid Atombolagets bränslesektion RMB belägen på Liljeholmen i Stockholm. R1, Sveriges första reaktor som byggts i ett bergrum under KTH, använde uranmetall som bränsle. Det fortsatta arbetet kom emellertid att fokuseras på uranoxid eftersom uranmetallen visat sig ha flera problematiska egenskaper.
![](https://www.vonklopp.se/wordpress/wp-content/uploads/2022/11/r3_blog-1.jpg)
Inledningsvis var tillverkningen hantverksmässig men i slutet av 1950-talet industrialiserades processen när en ny bränslefabrik, belägen i fastigheten Rosteriet 5, togs i bruk. Fabrikens viktigaste uppgift var tillverkning av bränsle till det pågående reaktorprojektet R3 ”Adam” i Ågesta men man tillverkade även provelement och bränsle till flera forskningsreaktorer.
![](https://www.vonklopp.se/wordpress/wp-content/uploads/2022/11/rosteriet_blog_main.jpg)
Bland de första leveranserna från Stockholmsfabriken var en bränslesats till forskningsreaktorn HBWR i Halden. Haldenreaktorn var en kokarreaktor med tungt vatten som moderator och hade en härd uppbyggd av 110-120 bränsleelement. Elementen innehöll åtta eller nio stavar fyllda med cylindriska sintrade kutsar.
![](https://www.vonklopp.se/wordpress/wp-content/uploads/2022/11/dokument_blog-2.jpg)
Råmaterialet till bränslet var låganrikad (1,5 %) uranoxid som levererats av det amerikanska bolaget Mallincrodt. Den Svenska linjen byggde på naturligt uran och Sverige hade därför ingen egen kapacitet för anrikning. Haldenuranet transporterades med SAS-flyg från USA och anlände i april 1959.
![](https://www.vonklopp.se/wordpress/wp-content/uploads/2022/11/dokument_blog-1.jpg)
Utrymmet i fabriken på Liljeholmen var begränsat och AB Atomenergi hyrde därför ett uranförråd i ett av bergrummen under den då fem år gamla tunnelbanestationen i Vällingby. På Liljeholmen förvarades bara en begränsad mängd uran som räckte för pågående produktion. En del kanske sätter kaffet i halsen när de tänker på regelbundna lastbilstransporter av uran genom Stockholm. Det var egentligen odramatiskt eftersom oanvänt kärnbränsle inte är farligt innan det blivit bestrålat.
![](https://www.vonklopp.se/wordpress/wp-content/uploads/2022/11/ragnarverkst_blog-8402052.jpg)
1968 togs Atombolagets bränsletillverkning över av det nybildade AB ASEA-ATOM och tillverkningen flyttades till Västerås. Stockholmsfabrikens sista projekt var en bränslesats till forskningsreaktorn DIORIT i Schweiz.