I ett tidigare inlägg skrev jag om AB Atomenergis arbete med uranutvinning och målet att Sverige skulle bli oberoende av import från utlandet. Nästa steg i kärnbränslecykeln var tillverkning av bränsleelement och det gjordes inledningsvis vid Atombolagets bränslesektion RMB belägen på Liljeholmen i Stockholm. R1, Sveriges första reaktor som byggts i ett bergrum under KTH, använde uranmetall som bränsle. Det fortsatta arbetet kom emellertid att fokuseras på uranoxid eftersom uranmetallen visat sig ha flera problematiska egenskaper.
Inledningsvis var tillverkningen hantverksmässig men i slutet av 1950-talet industrialiserades processen när en ny bränslefabrik, belägen i fastigheten Rosteriet 5, togs i bruk. Fabrikens viktigaste uppgift var tillverkning av bränsle till det pågående reaktorprojektet R3 ”Adam” i Ågesta men man tillverkade även provelement och bränsle till flera forskningsreaktorer.
Bland de första leveranserna från Stockholmsfabriken var en bränslesats till forskningsreaktorn HBWR i Halden. Haldenreaktorn var en kokarreaktor med tungt vatten som moderator och hade en härd uppbyggd av 110-120 bränsleelement. Elementen innehöll åtta eller nio stavar fyllda med cylindriska sintrade kutsar.
Råmaterialet till bränslet var låganrikad (1,5 %) uranoxid som levererats av det amerikanska bolaget Mallincrodt. Den Svenska linjen byggde på naturligt uran och Sverige hade därför ingen egen kapacitet för anrikning. Haldenuranet transporterades med SAS-flyg från USA och anlände i april 1959.
Utrymmet i fabriken på Liljeholmen var begränsat och AB Atomenergi hyrde därför ett uranförråd i ett av bergrummen under den då fem år gamla tunnelbanestationen i Vällingby. På Liljeholmen förvarades bara en begränsad mängd uran som räckte för pågående produktion. En del kanske sätter kaffet i halsen när de tänker på regelbundna lastbilstransporter av uran genom Stockholm. Det var egentligen odramatiskt eftersom oanvänt kärnbränsle inte är farligt innan det blivit bestrålat.
1968 togs Atombolagets bränsletillverkning över av det nybildade AB ASEA-ATOM och tillverkningen flyttades till Västerås. Stockholmsfabrikens sista projekt var en bränslesats till forskningsreaktorn DIORIT i Schweiz.