Henrik von Klopp

Vargöns kraftstation. Klicka på bilden för att se fler.

Vargön är ett samhälle beläget vid Vänerns utlopp i Göta Älv. Bygget av Vattenfalls kraftstation påbörjades 1930. Till att börja med restes de framtida maskinistbostäder som under byggtiden användes av arbetsledningen. Bostäderna är sedan några år rivna, men uppfarten och den omgivande muren finns ännu kvar. Stationen var klar för invigning 1934.

Generator under reparation, Vargöns kraftstation. Klicka på bilden för att se fler.

Vargön ritades av Erik Hahr som även låg bakom utformningen av Lilla Edets kraftstation (1926) och Hojum (1943). Den funktionella stil som infördes i Lilla Edet, renodlades i Vargön. Stor vikt lades vid att förenkla underhåll.

För vattenvägarna utnyttjas hävertprincipen, vilken möjliggör placering av turbinerna ovanför den övre vattenytan. På så vis slipper man använda grindar (som ger fallförluster) för att sila bort föremål i vattnet. Generatorerna är placerade på taket, täckta av plåthuvar som lätt kan lyftas av.

På taket står även en bockkran från vilken man kan fälla ner luckor för att få ett arbetsområde skyddat från elementen. Vid mitt besök höll man på att byta bärlager på ett av aggregaten. Den frilagda rotorn ovan är alltså inget man skulle se under normal drift.

Vargöns kraftstation. Klicka på bilden för att se fler.

Kraftstationens inredning ger ett avskalat elegant intryck, speciellt om man jämför med de pampiga nationalkraftverken i Porjus, Trollhättan och Älvkarleby. Genom de stora fönstren har man en mäktig utsikt över Göta Älv, samtidigt som dagsljuset kan flöda in. I kontrollrummet finns de typiska marmorpanelerna. En intressant detalj är träluckan på en av manöverpanelerna som döljer en stege till kraftverkets nedre regioner.

Vargöns kraftstation. Klicka på bilden för att se fler.

Fallhöjden i Vargön är mellan 4 och 5,2 meter, beroende på Vänerns vattenstånd. De två ursprungliga turbinerna är av Kaplantyp och har en diameter på 8 meter. 1989 kompletterades dessa med en rörturbin, dvs turbin och generator är monterade i ett utrymme omgivet av det strömmande vattnet.

Än en gång, tack till Christer Götesson.

The power station in Vargön opened in 1934. More images are available here

Järnvägsbro byggd av J. Gollnow & Sohn, 1916-1917.

Kontor, Wargöns bruk. Klicka på bilden för att se fler.

Ännu en svensk industriepok har nått sitt slut. Wargöns bruk, startat 1874, lades ner 2008. 320 anställda blev av med jobbet och nu pågår rivningen för fullt. Den klassiska industrimiljön är snabbt på väg att försvinna. Kvar blir bara några kontorsbyggnader och den berömda porten.

Bestrykningsmaskin, Wargöns bruk. Klicka på bilden för att se fler.

I Vargön tillverkades bestruket papper (MWC-papper)  för tryck, en produkt som drabbats hårt av vikande efterfrågan.  Stigande råvaru och elpriser har inte hjälpt, även om Holmen äger både skog och kraftverk.

Rivning, Wargöns bruk. Klicka på bilden för att se fler.

Rivningen påbörjades i september och går nu i snabb takt. Pappersmaskinen ska snart monteras ned och fraktas till sin nya användare i Kina.

Fler bilder från Wargöns bruk finns här. Tack till Leif Ekström och Lars Winter, Holmen Paper AB!

The Wargön paper mill closed in 2008. It is now being demolished. Follow this link to see a gallery of images from the mill.

G3 har genererat ström sedan 1910

Nästa år har Olidestationen i Trollhättan producerat el i 100 år. G3, det första aggregatet som kopplades in, har alltså med kortare avbrott producerat el sedan Strindbergfejden bröt ut och Mark Twain dog.

Inget hörn var för undanskymt - allt konstruerades och byggdes med samma nogrannhet

Olidestationen var det första av tre “Nationalkraftverk” som byggdes av Vattenfall i början på 1900-talet. De andra låg i Porjus (1915) och Älvkarleby (1915). De tre verken ritades av samma arkitekt, Erik Josephsson, och byggdes med samma omsorg när det gäller detaljer.

Get the Flash Player to see this player.
Se Olidestationen i aktion (20MB Flash).

Olidestationen ger idag en årsproduktion på 1 260 GWh. Nio av 13 aggregat är fortfarande i drift. Med samtliga 13 aggregat i drift skulle man alltså producerat mer el än de 938 vindkraftverk som fanns installerade i Sverige 2008. Var och en får dra sina egna slutsatser av dessa siffror.

Tack till Christer Götesson för ett par trevliga dagar i Trollhättan.

På lite håll ser allt rätt normalt ut i Detroit. Men när vi gått omkring  i centrum några minuter börjar det sjunka in att allt inte är som det ska.

Vi ser ungefär lika många människor som i Enköping en fredagseftermiddag. Men vi är inte i Enköping, utan i USAs elfte stad.

Några trafikproblem har man inte. Längs de breda gatorna rullar en handfull bilar. Bankkontoren är öde.

De flesta byggnaderna är faktiskt öde. Sedan 1950 har befolkningen i innerstaden halverats. Den vita medelklassen har flyttat till förorterna.

Kvar finns de som inte har någonstans att ta vägen. Detroit har varit i utförsbacke länge. Finans och bilkris har inte hjälpt.

Överallt igenbommade affärer och kontor.

Det hela är i en sådan skala att man som ruinfotograf  inte vet var man ska börja.  Efter några timmar tröttnar vi och åker till Lee Plaza.

The Lee Plaza. Klicka på bilden för att se fler.

Lee Plaza Hotel, beläget en bit utanför stadskärnan,  byggdes 1929 som ett lite lyxigare lägenhetshotell.  När tiderna blev sämre användes byggnaden som äldreboende.  Sedan början av 90-talet är byggnaden övergiven. Nu är hotellet i ett skick bortom all räddning.

Follow this link to see images from the abandoned Lee Plaza Hotel.

Dixie Mall 2009 - Klicka på bilden för att se fler

John Landis mästerverk “The Blues Brothers” från 1980 är, förutom all bra musik, mest känt för några av filmhistoriens snyggaste biljakter.

En av biljakterna går genom det enorma shoppingcentret Dixie Mall som slagit igen året innan filmen spelades in. Filmteamet var där i 8 veckor och gjorde kaffeved av stora delar av inredningen.

Centret ligger  i Harvey, några mil söder om Chicago, och öppnade under namnet “Dixie Square” 1965. Under några år gick det riktigt bra. 1968 fanns det 64 affärer på området. Sedan gick det snabbt utför. Kriminaliteten tilltog i Harvey och allt fler butiker stängde. 1979 slog man igen portarna för gott.

Dixie Mall - Klicka på bilden för att se fler

30 år senare vandrar vi runt i de öde totalförstörda lokalerna. Som vanligt i dessa miljöer är det svårt att ta in det man ser. Ännu mer overkligt blir det när man ser de närmaste grannarna: En polisstation, ett dagis och ett ålderdomshem.

I början av 1900-talet bromsades sveriges industriella utveckling av energibrist. Sverige saknade större inhemska tillgångar på stenkol och var beroende av import.  Stora insatser gjordes för att bygga bort stenkolsberoendet, främst genom elektrifiering av industriproduktion och transporter.

Ellokomotiv - ur Järnvägsstyrelsens utredningar angående Riksgränsbanans elektrifiering 1910

Järnvägsstyrelsen gjorde åren 1902 till 1908 försök som visade att elektrisk drift var tekniskt möjlig.  Den gick även att räkna hem ekonomiskt, så man beslutade att omgående påbörja elektrifiering av statens järnvägar.  Till pionjärprojekt utsågs Riksgränsbanan mellan Kiruna och Narvik. På banan fraktades malm åt LKAB och volymerna ökade stadigt.  Med  fortsatt användning av ånglok skulle det snart bli nödvändigt att anlägga dubbelspår för att ha tillräcklig kapacitet. Från och med 1908  hade Järnvägsstyrelsen dessutom  ingått ett fastprisavtal med LKAB, som gav betalt per transporterat ton malm. Tidigare hade transporterna skett på löpande räkning,  men nu ökade plötsligt Järnvägsstyrelsens intresse för att pressa kostnader.

Tidtabelldiagram ur utredningen om Riksgränsbanans elektrifiering

Förutom sänkt bränslekostnad, gav elektrisk drift flera fördelar. Ellok hade jämnare gång vilket tillät längre och tyngre tågsätt. De var dessutom snabbare än ånglok så det gick att köra flera tåg mellan Kiruna och Narvik på samma tid. När dessa faktorer togs med i beräkningarna visade det sig att man med elektrisk drift skulle klara trafiken med enkelspår.  Transportkostnaden per ton malm skulle bli 39 öre jämfört med beräknade 52 öre för ångdriften.

Abisko Östra station. I tornet installerades elektrisk utrustning för Malmbanans elektrifiering. Klicka på bilden för att se fler.

En annan inte helt obetydlig faktor påverkade valet av Riksgränsbanan som första elektrifieringsprojekt.  Den nya tekniken skulle säkert drabbas av barnsjukdomar.  Om ett malmtåg  blev stående uppe vid Riksgränsen, räknade man med att kunna lösa problemen i  lugn och ro. Läget norr om Polcirkeln hade sina fördelar – politiker eller journalister kunde hållas i okunnighet.

För att täcka SJ:s behov av kraft behövdes en effekt på relativt modesta 7 MW. Den ursprungliga planen var att bygga en kraftstation med två generatorer i Vakkokoski – en av Torneälvens  forsar belägen i anslutning till Malmbanan. Den nybildade Vattenfallstyrelsen, under ledning av Vilhelm Hansen, hade dock andra planer.

Hansen hade tagit starkt intryck av det han sett under studieresa till Niagarafallen 1906. Runt de orter där man byggt kraftverk hade det det
bildats kluster av stål och träindustri.  Hansens vision var att  få till stånd en liknande utveckling i Norrland med vattenkraften som “hävstång”.

Man ska inte heller underskatta vikten av nationell prestige. Sverige ville
etablera sig som föregångsland på elområdet. Vattenfalls plan var att bygga tre “nationalkraftverk” i Trollhättan, Älvkarleby och Porjus. I det sammanhanget var 7 MW inte mycket att skryta med.  Effekter uppåt 10 MW per generator började bli vardagsmat.

Vattenfall förordade således en betydligt större anläggning med placering i Porjus vid  Stora Luleälv. Kapaciteten skulle initialt vara 45 MW – mer än sex gånger SJs behov – med möjlighet att bygga ut till det dubbla. Regering och riksdag gick på Vattenfallstyrelsens linje, något som sannolikt bidrog till en mångårig rivalitet och sambarbetssvårigheter mellan de två statliga verken.

Porjusprojektet var i framkant i flera avseenden. Visserligen hade man byggt underjordiska maskinhallar tidigare, men aldrig i sådant format. Överföringen till Malmbanan skulle kräva en spänning på rekordhöga 80 KV. Dammanläggningen och tunnlarna för vattenföringen var med den tidens mått kolossala. Att göra allt detta samtidigt,  dessutom i väglöst land,  måste betraktas som modigt.

1910 påbörjades bygget under strapatslika former. Inledningsvis saknades järnvägsförbindelse, så utrustning fick bäras längs en 54 kilometer lång spångad vandringsled från Gällivare. Arbetarna bodde till att börja med i kojor som senare ersattes av 24-mannabaracker. När järnvägen från Gällivare blev klar i juli 1911 ökade inflödet av material. Ett provisioriskt vattenkraftverk kompletterade den ångturbin som tidigare släpats till platsen. 1912 var arbetsstyrkan som störst och omfattade 2903 personer.

Generator och turbin (i nischen till höger i bild)

Dammen i Porjus var av Ambursentyp och 1250 m lång. Själva kraftverket var placerat i en underjordisk maskinsal, 50 meter under jord.  Vattnet leddes via en mer än 500 meter  lång tunnel till en fördelningsbassäng ovanför maskinsalen.  Från bassängen strömmade vattnet  i vertikala tuber till turbinerna tillverkade av Trollhätteföretaget Nydqvist och Holm.  Dessa var uppställda med horisontell axel och av Francistyp. Generatorer och övrig elektrisk utrustning levererades av ASEA. Efter att ha passerat turbinerna leddes vattnet tillbaka till älven via en 1274 meter lång avloppstunnel.

Ställverksbyggnaden - Porjus kraftstation

Den del av kraftverket som ligger ovanför jord är ställverksbyggnaden ritad av arkitekt Erik Josephson.  Josephson ritade även de två andra monumentala kraftverken i Trollhättan (1910) och Älvkarleby (1915). Utöver kraftverk ritade han bland annat kaserner, så det var en man med vana att rita respektingivande byggnader.

Del av kontrollpanel utförd i marmor - Klicka på någon av bilderna för att se fler.

I ställverksbyggnaden fanns transformatorer och annan elektrisk utrustning, samt kontrollrum, kontor och verkstäder. Att det var fråga om att bygga ett skyltfönster för svensk ingenjörskonst är tydligt. Inga kostnader sparades på detaljer. Manövertavlan i Kontrollrummet utfördes i två sorters marmor (den ena varianten importerades från Italien). Belysningsarmaturerna designades av konstnären Olga Lanner. I maskinhallen kläddes väggarna i glaserat kakel.

Slutresultatet var ett imponerande krafttempel och rapporterna från invigningen 1915 var lyriska. Norrskensflammans reporter glömde  ett tag sin journalistiska objektivitet och skrev:

“Efter att ha sett Porjus maskinsal tror jag att jag kan dö utan att dessförinnan ha sett ett indiskt eller japanskt tempel… …I taket sitter en härskara lampor med starkt fosforicerande glas. Nu är alla lampor tända, åstadkommande ett milt men genomträngande ljus, som solen på en klar septemberdag…”

I början av 1970-talet började det, trots omfattande utbyggnad, bli dags ersätta Porjusstationen.  1971 påbörjades bygget av Porjus nya kraftstation. Arbetena omfattade en ny damm och en maskinhall innehållande två Francisturbiner med vertikal axel. De nya aggregaten (installerade 1975 och 1980) gav en sammanlagd effekt om 480 MW. Dämningsgränsen ökade 2,1 meter och vattenmagasinet växte från 190 till 610 miljoner kubikmeter.

Den nya kraftstationen i Porjus (1975/1980)

Efter nedläggningen var den gamla stationen länge hotad av rivning. Som tur är  har den bevarats och används nu som depå för Vattenfalls underhållspersonal. Delar av maskinhallen används  för utbildning och provning. Stationen fungerar även som museum och har öppet sommartid.

The old power station at Porjus (1910). Click any of the images to see an image gallery from Porjus.