Henrik von Klopp

Första och andra delen av vandringen kan man läsa om här och här.

Vädret är på väg att slå om igen när vi på morgonen passerar bron över Vindelälven. Mängden vatten i älven har ökat sedan vi passerade senast. Ett par dagars konstant regnande har satt sina spår.

Det är andra gången på mindre än en vecka vi går igenom Vidduolvaggie, men vi har inte hunnit tröttna på utsikten. Längst bort i dalen syns Ammarfjället. Leden är platt och lättvandrad. De sanka partierna är spångade.

Vid tretiden passerar vi Dalavardostugan och fortsätter en bit på leden mot Skidbäcken. De bästa tältplatserna finns några hundra meter efter att man passerat bron.

Efter en händelselös natt fortsätter vi vandringen mot Skidbäcken. Det har blivit ännu molnigare, men är fortfarande uppehåll. De första kilometerna är relativt platta.

När vi passerar sjön Duhkiejavrrie börjar det regna. I motlutet upp mot Odenkåtan tilltar det och de sista kilometerna mot Skidbäcken går i skyfall. Lunchen intas stående i en liten dunge nedanför Nássa.

Framåt kvällen avtar regnet och den lilla stugan, av Länsstyrelsen kallad ”barack”, ser riktigt gemytlig ut i kvällsljuset. I stugan finns de flesta bekvämligheter man kan önska sig, men en del av marknadsföringen är överdriven.

Från stugplatsen ser man ett vackert fjällpanorama mot öster.

Från Skidbäcksbaracken kan man fortsätta längs leden vidare mot Tärnasjöstugan. Det går också att svänga av vid kåtan i Åjklje och gå nedanför Ammarfjället mot Ammarnäs. Vi går ingen av dessa vägar, utan följer i stället Skidbäckens kanjon rakt upp på Ammarfjället.

Efter en ansträngande första kilometer glesnar björkskogen och man ser allt mer av toppen Rerrogaise.

Någon kilometer senare passerar vi trädgränsen och det börjar fläkta lite. Vi fortsätter upp en bit till och vadar Skidbäcken där den delar sig i tre armar. Sedan följer vi jokken in i dalgången mellan Rerrogaise och Fierras.

Gårdagens regnväder är glömt. Det här är fjällvandring när den är som bäst. Rakt söder om Rerrogaises topp vadar vi ett par jokkar.

Vi fortsätter någon kilometer till och slår sedan upp tältet.

Solen dröjer sig kvar sent på kvällen så det går bra att sitta ute. Det är helt vindstilla och utsikten mot Rerrogaise är fantastisk.

Broadway. Klicka på bilden för att se fler.

Ett av få landmärken i Gary är Sheratonhotellet man ser på långt håll. Det 14 våningar höga hotellet står i änden av Broadway, som är den sparsamt trafikerade huvudgatan i Gary.

Gary är stålstaden som hamnade på dekis redan på 60-talet. Skälen att besöka staden blev allt färre och politikerna började i desperation investera sig ur krisen. Hade Gary legat i Sverige hade man förmodligen byggt ett äventyrsbad.

Garys Skyline domineras av Sheraton. Klicka på bilden för att se fler.

Någon idéspruta kom på att man skulle bygga ett konferenscenter med hotell. Det skulle säkert locka folk. Holiday Inn hade visserligen kastat in handduken några år tidigare, men det var inget som avskräckte.

Förbindelsegången till "Genesis" konferensanläggning. Klicka på bilden för att se fler.

1978 slog hotellet upp portarna. Då var pengarna redan på väg att ta slut, så det försenade konferenscentret ”Genesis” fick byggas mindre än man ursprungligen tänkt. Förbindelsegången mellan hotell och konferensanläggning avslutades halvvägs, mitt i en rondell.

Våningsplanen är rensade. Klicka på bilden för att se fler.

Något år senare var konkursen ett faktum. Hotellet drevs vidare på stadens bekostnad några år till. Sedan 1985 är byggnaden övergiven.

Bro vid Dalavardo

Första delen av vandringen kan man läsa om här

I Dalavardo tar vi sovmorgon och slappar lite i det fina vädret. Vid elvatiden ger vi oss iväg mot Vindelkroken. Här, i rikets västra utkanter, har man en mer avslappnad inställning till ledmarkeringar.  Vi inleder därför etappen med att gå någon kilometer upp mot Hábake. Fin utsikt är det i alla fall. (Leden mot Norge börjar bakom vedboden).

Vidduolvaggie

Efter ett par kilometer i glesnande fjällbjörkskog kommer vi ut i den grunda dalen Vidduolvaggie. Vädret är ganska klart och sikten enorm. Långt bort i fjärran syns Norska fjäll och lite närmare anas hustak i Vindelkroken. Det är helt folktomt, trots att det är högsäsong för vandring.

Bro över Vindelälven

Dalen är mycket lättgången utan några större höjdskillnader. Halvvägs till Vindelkroken korsas ett av Vindelälvens biflöden.

Den numera avvecklade nödtelefonen i Vindelkroken

När vi når Vindelkroken, en samling rätt medfarna skjul och stugor, har vädret slagit om. Efter att vi passerat bron blir det förvirrat. Marken runt Vindelkroken är sliten och uppkörd av fyrhjulingar. Den sparsamt trampade leden mot Norge blir osynlig. Risken att gå vilse är förstås inte särskilt stor. Det är bara att följa dalen som sluttar ner mot Norge.

Vid Riksgränsen mot Norge

Efter att vi passerat ett rengärde når vi Riksröse 224 som markerar riksgränsen. Nu hänger regnet i luften, så vi beslutar oss för att passera Bånesjaure och sedan slå läger

Norskt regn på gång

Med tältet på en liten grusås är det bara att invänta nederbörden. Mitt i natten brakar det lös och fortsätter sedan i två dygn. Ni som fjällvandrat några gånger vet vad det handlar om. Det gäller att få tiden att gå, äta och sova. Hundratals gånger verkar det som regnet drar bort, för att sedan komma tillbaka med oförminskad styrka.

I väntan på regn

Vi har med oss böcker och kan prata med varandra. Annars kan man alltid roa sig med att lära sig fjällkartan eller innehållsförteckningarna på provianten utantill.

Virvatnet med Virvasshytta

Framåt lunch den andra dagen lättar regnet så mycket att vi bestämmer oss för att gå vidare. Leden går utför ner mot sjön Virvatnet. Överallt porlar det av regnvatten. Vid Virvasshytta, som ligger vid sjöns västra ände, svänger vi norrut längs med riksgränsen. Ett par hundra meter efter att vi passerat stugan blir det rejält brant och leden stiger 200 höjdmeter.

Corraskoia

Uppe på Virvassfjället slutar det glädjande nog regna, men i stället börjar det blåsa lite. Efter ett tag blir det svårt att gå rakt och mitt ryggsäcksöverdrag, ett ”Berguven” från 1989, seglar iväg längs fjället. När vi kommer fram till vadet vid Corraskoia, ser vi effekten av två dygns intensivt regn. Den normalt lättvadade bäcken har blivit en midjedjup fors som är omöjlig att komma över.

Norsk stugtrivsel

Påpassligt nog har man placerat en stuga vid vadet, så vi äter lunch inomhus. Gästboken är inte särskilt upplyftande läsning – vi är inte de första som fått problem att komma över. Den goda nyheten är att vi befinner oss på den sida stugan står.

Corraskoia i bättre väder

Efter några timmar har blåsten fortfarande inte avtagit och det börjar regna igen. Stugan börjar kännas allt hemtrevligare och vi bestämmer oss för att övernatta där och fundera på plan B.

Ett par vandringsdagar har regnat bort, så vi behöver lägga om rutten för att hinna tillbaka till Ammarnäs i tid. Vi bestämmer oss för att gå över fjället tillbaka mot Sverige och ansluta till leden mot Ammarnäs i höjd med Vindelkroken. Från Dalavardo kan vi sedan fortsätta över Ammarfjället via Skidbäcken.

På väg mot Virvasröset

Dagen efter har det klarnat upp lite, men blåsten är fortfarande allt annat än paraplyvänlig. I svagt motlut följer vi jokken upp mot Virvasröset. På andra sidan krönet finns stora snöfält.

En av många jokkar

Efter utförslöpan vadar vi ett par jokkar och tar sikte till höger om Dåriestjåhkka. Sedan går vi genom ett rengärde ner mot Vindelkroken.

Tältplats vid Vindelkroken

Nästan framme i Vindelkroken hittar vi en liten äng att tälta på. På kvällen slutar det blåsa och blir riktigt behagligt.

Vandringen fortsätter här.

Kraftvärmeverket i Enköping öppnades 1994. Huvudsakligen eldas flis tillverkad av energiskog och överskottsmaterial från träindustrin.

Ungefär två tredjedelar av energin levereras i form av fjärrvärme. Återstoden används till att producera el.

This CHP plant is located in Enköping, Sweden.

Jag har för mig att det var signaturen Cello som påpekade att “Mannaminne är tiden som förflyter mellan två snöoväder”. Efter att ha läst de senaste veckornas krigsrubriker kan jag bara hålla med.

Elproduktion är en samhällskritisk verksamhet, vilket är anledningen till att vi har en kraftreserv. Den kan startas upp med kort varsel om det uppstår en bristsituation. En del av reservkraften levereras från det här kraftverket i Stenungsund.

Under den här veckan har man kört ett av fyra aggregat. Sedan klockan 07:00 i morse levererar man 260 MW till kraftnätet. Det är mer än dubbelt så mycket som de svenska vindkraftverken sammanlagt mäktar med (120 MW enligt Vindstat) just nu. Hur mycket sol och vågkraft bidrar med idag är oklart.

Två av reservkraftverken (Stenungsund och Marviken) ska avvecklas. Frågan är vad som händer om samma väder kommer tillbaka? Det ligger kanske för långt fram i tiden -  ett helt mannaminne – för att någon ska orka bry sig.

”Från Gautsträsk omkr 5 ½ mils vandring uppför den obebodda Vindeldalen – vinterväg med broar; fjällstugor – till riksgränsen vid riksröset n:r 224”.
– Svenska Turistföreningens resehandbok för Lappland (1912)

Sommaren 2009 vandrade jag och Catrin i Vindelfjällen. Planen var att vandra Vindeldalen från Ammarnäs till riksgränsen och sedan norrut via Nasafjäll till Silvervägen (riksväg 95). Vid Silvervägen skulle vi ta bussen till Jäkkvik och sedan gå Kungsleden tillbaka till Ammarnäs. Tyvärr satte ett rejält regnoväder käppar i hjulen, så vi kom aldrig till Nasafjäll. Mer om detta senare.

En tidigare tur i området beskrivs här: 1,2,3

I STFs resehandbok för Lappland, omnämns ”Ammernäs kapell där gudstjänst hålles några gånger årligen för lappallmogen”. Fjällvandrare har alltså besökt Ammarnäs i många år, men byn är nog mest populär bland fiskare. Mitt i byn står den fina träkyrkan från 1911, omgiven av en samisk kyrkstad som ännu används under kyrkhelger.

Efter en natt på Ammarnäsgården ger vi oss iväg längs leden genom Vindeldalen. Renläriga fjällmänniskor går förstås hela sträckan från Ammarnäs, men vi kör vi till Höbäcken och parkerar. Där finns en iordningställd parkering med vindskydd och soptunnor. Sträckan från Höbäcken till Rävfallet är lättgången och avverkas på ett par timmar.

Vid Rävfallet stannar vi till för lunch. Solen ligger på, så vi sätter oss nere vid forsen för att få lite svalka. Där kan vi konstatera att 2009 är bromsens år. När vi och bromsarna är mätta fortsätter vandringen mot Vitnjul.

Mellan Rävfallet och Vitnjul smalnar stigen av och det blir mer kuperat. Efter ett par timmar når vi stugan som har ett magnifikt läge vid älvstranden.

Framför stugan finns flera utmärkta tältplatser.

Vill man övernatta i stugan går det bra (mot avgift). Stugan har fyra britsar, men det finns plats för fler om det kniper. Köksutrustningen är efter fjällförhållanden mycket imponerande med bland annat äggklocka och vitlökspress.

Inte långt från Vitnjul finns en bro över Vindelälven.

Andra dagens vandring mellan Vitnjul och Dalavardo blir den segaste på hela turen. Sträckan är inte så lång (20 km), men det går upp och ner genom björkskogen hela dagen.

Stugan i Dalavardo är också öppen för vandrare (avgift betalas till Länsstyrelsen). Den är betydligt större än den i Vitnjul.
Från Dalavardo kan man vika av mot Skidbäcken och runda Ammarfjället. Det går också att fortsätta till Norge via Vindelkroken.

Turen fortsätter här.

I John Carpenters film Flykten från New York från 1981, visas ett New York i ruiner. Produktionen hade begränsad budget, så för att slippa bygga dyra kulisser valde man att leta upp den värsta staden i USA. Valet föll på East St Louis.

Där fanns massor av övergivna bostäder eftersom en tredjedel av befolkningen försvunnit på 20 år.  Flera kvarter hade dessutom brunnit.  Tomma bostäder och eldsvådor är som bekant en naturlag.

När det blev dags att göra uppföljaren, “Flykten från LA”,  hade budgeten åttafaldigats. Tyvärr lades inga av dessa pengar på att skriva manus.

När vi kommer till St Louis i augusti 2009 har det inte blivit mycket bättre. Här och där har övergivna byggnader blivit grusplaner, men någon vändning är inte i sikte.

Vi åker runt i några timmar utan att lusten att fotografera infinner sig. Var ska man börja när allt ser ut så här?

Klicka på bilden för att se fler

Under tiden fram till 1960-talet var East St Louis en blomstrande industristad. De stora arbetsgivarna fanns inom metall och livsmedelsindustrin.

Klicka på bilden för att se fler

Armour and Company drev ett stort slakteri med som mest 4500 anställda. Verksamheten lades ner 1959 och sedan dess har fabriken stått övergiven.

Klicka på bilden för att se fler

Förfallet är enormt, men det finns fortfarande mycket att se. De två enorma ångmaskinerna har ingen orkat stjäla.

In August 2009 I photographed the Armour & Co meatpacking plant located in East St Louis.