Italien | Henrik von Klopp

Det dubbla misslyckandet i Trabonella

Gruvstugan i Trabonella - Klicka på bilden för att se fler

Jag har bloggat om Siciliens svavelgruvor och orsaken till svavelindustrins kollaps tidigare. Det stora sammanbrottet kom efter andra världskriget då staten fick gå in med stora summor för att rädda de gruvor som fortfarande var i drift.

Gruvlave i förfall - Klickap på bilden för att se fler

I slutet av 1950-talet var antalet aktiva gruvor nere under 50. Svavelbrytningen var i fortsättningen bara en social åtgärd för att hålla arbetslösheten nere. Inga investeringar gjordes för att modernisera brytning och infrastruktur.

En sista viloplats - Klicka på bilden för att se fler

1971 var produktionskostnaden för Sicilianskt svavel $120/ton, medan världsmarknadspriset var nere i $38. Italien hade inte längre råd att producera svavel för egen konsumtion. 1975 återstod fem gruvor i drift. Den sista gruvan slog igen 1985.

Så här mycket bajsar duvor på 20 år - Klicka på bilden för att se fler

Trabonella var en av de gruvor som överlevde längst. Tillsammans med systergruvan Giumentaro ligger anläggningen i en dal öster om Caltanisetta. Under 1990-talet satsade Italienska staten och EU pengar på att bygga om gruvan till museum. ”Upplevelsecentrum” är väl vad vi kallar sådana här platser idag.

Gruvspelet - Klicka på bilden för att se fler

Behovet av att uppleva nedlagda svavelgruvor verkar ha varit litet och frågan är om verksamheten någonsin kom igång. Pengarna verkar till största delen ha använts till att bygga många kilometer trästaket.

Abandoned sulphur mine near Caltanisetta, Sicily. Click any of the images to see more.

Konstgödsel i Campofranco

Klicka på bilden för att se fler

- No foto! Representanten för Carabinieri talar ungefär lika mycket engelska som vi talar italienska, men det är inte svårt att förstå vad han vill. När han följt oss ut från Montedisons nedlagda konstgödselfabrik i Campofranco drar han och kollegan iväg med en rivstart.

Det är förstås inte fotografer Carabinieri letar efter. Det stora problemet är koppartjuvar som sedan nedläggningen 1994 plundrat den enorma anläggningen.

Vi är glada att hans hund inte hittat maten vi ställt ifrån oss bakom en kabeltrumma. Osten vi har med oss är så stark att den skulle kunna klassas som biologiskt vapen.

Klicka på bilden för att se fler.

Fabriken byggdes för att utvinna de stora mängder kainit man upptäckt på Sicilen i början av 1950-talet. När den var klar 1959 ingick anläggningen i ett system av gruvor i Bosco och Pasquasia. Till Campofranco transporterades kainiten via en linbana.

Oraffinerad kainit. Klicka på bilden för att se fler

Kainit är ett mineralsalt som består av bland annat kalium och magnesium. Det används som råmaterial vid tillverkning av konstgödsel (NPK). I Campofranco raffinerades kainiten till kaliumsulfat som transporterades vidare på järnväg till gödselfabriker i Porto Empedocle, Gela och Priolo.

Linbanestationen och en av de tre fabriksbyggnaderna. Klicka på bilden för att se fler.

Det två konkurrerande företagen Montecatini och Edison var först ut med kainitbrytning på Sicilien och utvecklade processen för raffinering. På 60-talet gick de samman under namnet Montedison.

Under 70 och 80-talet ökade staten sin ägarandel i den italienska konstgödselindustrin. 1980 tog statliga Italkali över produktionsanläggningarna för kainit på Sicilien.

Paternosterverk i upplagshall. Klicka på bilden för att se fler.

Sjunkande världsmarknadspriser, dålig management och en tilltagande miljöproblematik ledde till att brytningen av kainit upphörde 1992. Restprodukter från raffineringen hade dumpats i en närliggande dal och började påverka grundvattnet.

Rotationsugnar. Klicka på bilden för att se fler.

I Campofranco upphörde verksamheten 1994. Sedan dess har området stått övergivet.

The abandoned Kainite refinery at Campfranco, Sicily. Click any of the images to see more.

Siciliens guld del 3: Trabia

Den forna svavelgruvan i Trabia har fått annan användning.

Den här bloggposten är en fortsättning på två tidigare om den Sicilianska svavelindustrin. För att förstå sammanhangen rekommenderar jag att man läser dessa först här och här.

Övergivna kontorsbyggnader.

Sicilianarna vägrade först tro på Union Sulphurs produktionskapacitet och den låga produktionskostnad som var möjlig med Fraschprocessen. Efter ett tag sjönk informationen in och man inledde förhandlingar om exportbegränsningar. Ett avtal tecknades som gav de sicilianska producenterna ungefär 25% av världsmarknaden. Union Sulphur tog hand om resten.

Gruvlave

1912 gick Fraschs patent ut och flera konkurrerande företag började använda processen. Handelsavtalet gällde fram till 1913, varefter de amerikanska tillverkarna inledde en massiv försäljningskampanj mot europeiska kunder.

Ruiner på gruvområdet.

Första världskrigets utbrott 1914 gav den sicilianska produktionen lite andrum. Men efter krigsslutet 1918 fortsatte det fria fallet. Två av de viktigaste exportmarknaderna – Frankrike och Storbritannien – hade förlorats. Samtidigt fanns det ett överskott på transporttonnage efter kriget, vilket gjorde fartygsfrakt över Atlanten allt billigare.

Gruvspel i den modernaste delen av anläggningen.

1921 fick den italienska regeringen gripa in. De sicilianska svavelproducenterna var sedan beroende av statsstöd ända fram till att brytningen upphörde på 1980-talet. Det är förklaringen till att många av ruinerna ser relativt moderna ut. Den olönsamma produktionen hölls igång i närmare 70 år.

Mellan gruva och anrikningsverk gick en flera kilometer lång linbana.

Men även Fraschmetoden skulle snart slås ut av en ny produktionsmetod med ännu lägre kostnader.

På 1950-talet började man utvinna stora mängder naturgas i Kanada. Den kanadensiska gasen innehöll upp till 20% svavelväte. Svavelvätet var hälsofarligt och korrosivt vilket gjorde det nödvändigt att rena gasen innan den användes. För avsvavlingen användes den så kallade Clausprocessen.

En äldre gruvlave i Trabia.

Restprodukten från Clausprocessen var rent svavel. I takt med att naturgasproduktionen ökade producerades allt större mängder svavel. 1959 var mängden utvunnet svavel större än gruvproduktionen på Sicilien. 1972 gick man om USA som världens största producent och exportör.

Rester av linbanan mellan gruvlave och anrikningsverk.

Den enorma produktionsökningen inom olja och gas i kombination med allt hårdare miljökrav har skapat en intressant situation. Avsvavling är numera en självklar del av raffineringsprocessen.

Världens produktion av svavel har därför inte längre något med efterfrågan att göra. Mängden producerat svavel styrs i stället av efterfrågan på olja.

Anrikningsverket som idag är museum. Linbanestationen till höger i bild.

Resultatet är ett enormt överskott på. Prisnivån för kanadensiskt svavel var 1993 nere i $0 per ton. På mindre än hundra år har svavel gått från att vara en eftertraktad råvara till något man har svårt att bli av med.

På Sicilien står anläggningarna övergivna. Fårskötsel och fruktodling har tagit över igen.

Siciliens guld del 2: Palo

Gruvorna ligger tätt på Sicilien

Första postningen om svavelbrytningen på Sicilien finns här

I mitten av 1890-talet drabbades världen av lågkonjunktur och de sicilianska svavelproducenterna genomgick ett stålbad till följd av sjunkande priser. Brittiska företag stod för större delen av världskonsumtionen av svavel och bestämde sig för att försöka säkra tillgången på råvaran.

Gruvlandskap vid Palo

1896 bildades Anglo-Sicilian Company. Företaget fick ensamrätt på försäljningen av sicilianskt svavel under en tioårsperiod, i utbyte mot en garanterad prisnivå på lägst $15 per ton. Monopolet ledde till att priserna på svavel steg 50%.

Den mindre av de två gruvanläggningarna i Palo

Alla var nöjda, möjligtvis med undantag för de som behövde köpa svavel. Köparna tvingades dock acceptera situationen eftersom de svavelfyndigheter som fanns i resten av världen inte var brytbara.

Interiör från spelhuset

Svavel är annars ett vanligt grundämne i jordskorpan. I Louisiana hade man stött på enorma mängder elementärt svavel när man borrade efter olja.

Så stora rikedomar kunde förstås inte få ligga orörda. Problemet var bara att svavlet fanns under lager av kvicksand som gjorde traditionell gruvbrytning omöjlig.

Detalj från spelhus i Palo

Efter flera misslyckade försök att bryta svavlet kom kemisten Herman Frasch på en metod som fungerade.

Man ledde ner ånga i svavellagret så att det smälte och pumpade sedan upp det flytande svavlet ur marken.

Den andra gruvan i Palo

Metoden krävde stora mängder energi, men det var inget problem. Man hade nämligen hittat stora mängder olja i närheten.

Gång mellan gruvstuga och schakt

Frasch patenterade sin metod och startade the Union Sulphur Company 1901. Över en natt hade ”Siciliens guld” blivit värdelöst.

Gruvstuga

1906 hade man tagit över hela den nordamerikanska marknaden och marken började gunga på Sicilien.

Tvättrum i den större anläggningen

Men än var spelet inte slut. Decennier av politisk inblandning med tullar, subventioner och produktionskvoter återstod fortfarande.

Abandoned sulphur mines at Palo, Sicily.

Siciliens guld

Ruiner vid Grottacalda

Historien om den Sicilianska svavelindustrins uppgång och fall är fascinerande. Idag återstår bara ruiner av det som en gång i tiden var Siciliens viktigaste exportindustri.

När den sista gruvan stängdes 1985 hade bytningen gått back i nästan 90 år.

Järnvägsstationen i Grottacalda

Fram till förra sekelskiftet fanns världens största brytbara fyndighet av rent svavel på Sicilen. Den sträckte sig från Etna till Agrigento och började bearbetas i industriell skala redan i början av 1700-talet.

Gruvlave i Montedoro

Nästan hela produktionen exporterades till Marseille där svavel användes som råvara inom den snabbt växande kemiska industrin. Två tekniksprång ledde till en kraftigt ökad efterfrågan på svavel.

Gruvspel i Montedoro

Det första kom 1790 när Nicolas Leblanc utvecklade en metod för att framställa soda med svavelsyra som råvara. Det andra var tillverkningen av konstgödsel (superfosfat) som också krävde stora mängder svavelsyra.

Montedoro

På 1800-talet kom mer än 90% av världens svavel från sicilianska gruvor. Svavel gick om citrusfrukt som Sicilens viktigaste exportvara, samtidigt som antalet svavelgruvor ökade från 200 år 1820 till 581 år 1890.

Gessolungo

Den snabba tillväxten skedde inte utan problem. Barnarbete var vanligt och under 1800-talet drabbades Sicilien av tre koleraepidemier. Svavlet var lättantändligt vilket ledde till att hundratals gruvarbetare omkom i bränder.

Gruvspel i Gessolungo

Reningen av svavel orsakade stora utsläpp av svaveldioxid som skapade enorma hälsoproblem. Dessutom dödades all växtlighet i området. Det gick så långt att man från år 1885 förbjöd rening av svavel under perioden juni till oktober i ett försök att inte slå ut jordbruket helt.

Den moderna gruvan i Gessolungo

Monopol och kraftig ökning av efterfrågan var naturligtvis en trevlig situation för svavelproducenterna som kunde sätta de priser de ville. Ett visst mått av självbelåtenhet bredde ut sig.

Gruvdriften var inte särskilt rationell. Det fanns mängder av små gruvor. Brytmetoderna var primitiva och kommunikationerna usla. Men vad spelade det för roll? Man satt på oändliga rikedomar – ”Sicilens guld”.

Gruvlandskap vid Gessolungo

Det man inte kände till var att Herman Frasch höll på att utveckla en ny metod för brytning av svavel. Fraschprocessen skulle inom några decennier leda till den Sicilanska svavelindustrins undergång.

Racalmuto

Saltgruvan Racalmuto ligger i Agrigentoprovinsen på Sicilen. Anläggningen på bilden är nedlagd, men brytning pågår fortfarande.

Kainitbrytning på Sicilien

Kainite

På Sicilien fanns fram till 1990-talet stora anläggningar för brytning av Kainit. Kainit är ett kaliumsalt som bland annat används för att tillverka handelsgödsel.

Kainite

Den största anläggningen – Pasquasia – stod för ungefär 25 miljoner av Sicilens årsproduktion om 35 miljoner ton

Kainite

I Bosco fanns en mindre gruva och en anläggning för bearbetning av kainit från andra gruvor i närheten.

Kainite

Bosco fick stängas redan på 80-talet efter att gruvbrytningen orsakat sättningar i marken. Bearbetningsanläggningens tankar började luta och man var orolig för att allt skulle försvinna ner i underjorden.

Kainite

Låga världsmarknadspriser och dålig management ledde till att resten av kainitbrytningen på Sicilien upphörde 1992.

Det finns emellertid stora brytbara tillgångar kvar och flera företag har ansökt om undersökningstillstånd.

Kainite

Kainite mines Pasquasia and Bosco, Sicily.

Det Sicilianska Dennispaketet

Övergiven väg

Europaväg 45 går rakt genom staden Gela på Sicilens södra kust. I utkanterna av staden går den kors och tvärs genom ett område med petrokemisk industri.

Övergiven väg

Trafiken är tät och går längs trånga gator. Som lekman kan man få för sig att en ringled runt Gela vore en bra idé.

Övergiven väg

Och man har faktiskt byggt en. Bred och fin står den där, strax norr om E45. Men något verkar ha gått snett. Det finns inga skyltar och påfarten är igenvuxen.

Övergiven väg

Förundrade åker vi upp längs rampen och kör en bit. Sättningsskadorna är omfattande. Efter några kilometer slutar vägen mitt ute på ett fält.

Övergiven väg

De boende i Gela har blivit blåsta. Om det beror på penningbrist, korruption eller allmän inkompetens är oklart. Det lär i alla fall dröja innan ringleden blir klar. Under tiden rullar trafiken på genom stan.

Abandoned bypass att Gela in southern Sicily.

Henrik von Klopp

vonklopp.se

Sidor

Kategorier

Blog search

Arkiv

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Det dubbla misslyckandet i Trabonella

Konstgödsel i Campofranco

Siciliens guld del 3: Trabia

Siciliens guld del 2: Palo

Siciliens guld

Racalmuto

Kainitbrytning på Sicilien

Det Sicilianska Dennispaketet

vonklopp.se

Sidor

Kategorier

Blog search

Arkiv

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Tag Cloud