De stora avstånden och anläggningarnas storlek vittnar om att elproduktion inte är riktigt så enkelt som en del debattörer vill få oss att tro. Behoven kan inte täckas genom att på kort tid smälla upp några solpaneler. Ny kapacitet kräver enorma investeringar och lång tid från beslut till produktion.
Ta Stockholms kommunala energibolag som exempel. Redan på 1940-talet hade man ett kraftverk i Järpströmmen nära Norska gränsen. Kraftverket levererade tillsammans med Krångede och anläggningar i Dalälven under en period mer än ¾ av stockholmarnas elektricitet.
Järpströmmen kompletterades snart med ytterligare en kraftstation i Indalsälven, den här gången i Svarthålsforsen inte långt från Bispgården.
Svarthålsforsen är, till skillnad från Järpströmmen, en ovanjordsanläggning. Den väl bevarade gula 50-talsbyggnaden ligger vackert omgiven av granskog i Indalsälvens dalgång.
Insidan av maskinstationen är om möjligt ännu snyggare. Formerna är enkla och avskalade med de olika funktionerna som travers och aggregat målade i starka färger.
I kontrollrummet är atmosfären behaglig, med ljusinsläpp via en taklanternin. På väg in i kontrollrummet möts man av en dekal med texten ”Välkommen till den offentliga sektorn” – en påminnelse om att det här är en bit av Stockholms stad utslängd i den norrländska naturen.
Svarthålsforsen ligger ensligt och när verket togs i bruk i böran av 1950-talet hade bilismen ännu inte fått sitt genombrott. Bolaget valde därför att bygga bostäder för personal och deras familjer i anslutning till kraftstationen. Byn finns bevarad men husen är idag i privat ägo.
Det ganska ansträngande motlutet mellan bostäderna och stationen trafikerades av en bergbana som fortfarande står kvar. Bergbanan användes flitigt – inte minst av ungdomarna i byn som fick tillgång till en utmärkt skidlift.
Svarthålsforsen har i dag tre Kaplanturbiner på tillsammans 80 MW. Kraftverket ägs sedan 2001 av Fortum.
Tack till Bertil Olofsson!
Det var en mycket trevlig sida med fina bilder. Det skulle vara kul att se lite folk också. Jag jobbade på Svarthålsforsens kraftverk 1986 som driftbiträde som vapenfri värnplikt. Det var mycket intressant, men kanske lite segt. Mina arbetskamrater tyckte nog att jag var lite jobbig. Hur som helst inspirerades jag att söka mig till driften. Nu arbetar jag som lärare på programmet Drift och underhållsteknik på Linneuniversitetet och försöker att få fler att ta jobb på sådana här platser.
MVH Henrik Wärnberg
Min får jobbade med bygget på 50 talet och vi bodde i ett av husen där
Flyttade därifrån 1954 och har många minnen därifrån. Vi barn gick i skolan i Österede och fick ibland åka jeep dit om vi samlade ihop mjölkflaskorna som skulle till bonden. Det var en rolig tid.
Mona
Hej,
Jag arbetade några veckor vid kraftverket sommaren 1962 med olika underhållsarbeten.
Det var en mycket intressant tid och många trevliga arbetskamrater.
Det var mitt första arbete efter avlagd realexamen i Hammarstrand.
Sedan blev det arbete vid ASEA i Västerås som elprovare.
Arne