Motala

När staten färdigställt de tre nationalkraftverken i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby följde en period med lägre utbyggnadstakt.

Motala ström vid Vätterns utlopp i Boren blev nästa utmaning. Fallrättigheterna förvärvades 1917 och arbetet att bygga Motala kraftstation påbörjades nästan omedelbart. Arbetsstyrkan på ungefär 300 personer leddes av kapten Sten Bäckman.

Ännu en gång fick Erik Josephson förtroendet att rita en kraftstation åt Vattenfall. Motala skulle bli hans sista projekt. När det några år senare blev dags att bygga Lilla Edets kraftstation hade Erik Hahr tagit över.

Maskinstationen i Motala blev en mindre variant av den i Älvkarleby. Turbinerna var liksom i Älvkarleby uppställda i öppna kamrar och maskinstationen en del av dammbyggnaden. Fallhöjden var 15 meter.

De ursprungliga planerna på hela sju aggregat kom aldrig att realiseras. Maskinstationen fick sin nuvarande form när det tredje aggregatet installerades 1931.

Vid tiden för invigningen hade anläggningen två turbiner med horisontell axel. I slutet av 1910-talet hade man ännu inte lyckats konstruera lager som klarade belastningen i vertikalt monterade maskiner.

Motala ingick i det så kallade Centralblocket som förutom Motala omfattade kraftverken i Trollhättan, Älvkarleby och Västerås. Kraft från Centralblocket användes bland annat för att driva Västra Stambanan som elektrifierades under åren 1923 till 1926.

2000 sålde Vattenfall Motala och sex andra stationer i Motala Ström till den nuvarande ägaren – Tekniska verken i Linköping.