Passerade den här övergivna fiskodlingen i närheten av Norrköping tidigare i år.
På stranden stod en raritet – en Sno-Tric tillverkad i Morgongåva någon gång i början av 1970-talet. Skoterfabriken i Morgongåva stängde 1982.
|
||||
|
I aprilnumret av Populär Historia medverkar jag med en artikel om uranbrytningen i Ranstad. En lågintensiv rivning har pågått sedan 1970-talet. Nu har turen kommit till det gigantiska sovringsverket byggt 1962-1965.
Tiden är snart ute för sveriges sannolikt längsta industribyggnad – den 42 kilometer långa kalklinbanan mellan Forsby och Köping. Kalklinbanan är fullt körbar, unik och i stort sett oförändrad sedan den togs ur drift 1997. Någon motsvarande anläggning finns inte bevarad någon annanstans i världen. Trots det har man inte kunnat hitta en lösning på hur anläggningen ska bevaras. Förberedelserna inför rivning är nu i full gång och snart försvinner en bekant silhuett från landskapet söder om Köping. Fler bilder från kalklinbanan finns här
Den senaste tiden har det blivit mycket kärnkraft. Jag håller på att på uppdrag av Vattenfall att dokumentera kraftverket i Marviken. Marviken var tänkt att bli landets första kärnkraftverk i kommersiell drift. Inhemsk teknik och svenskt uran skulle göra Sverige oberoende av omvärlden. Reaktorn startades emellertid inte och anläggningen byggdes efter några år om för oljeeldning. Man kan göra det enkelt för sig och konstatera att det var ett industriellt fiasko och en felsatsning från början. Verkligheten är naturligtvis inte så enkel. Konflikter och motstridiga intressen inom projektet tillsammans med oprövad teknik bidrog förstås. Men den avgörande faktorn var förändringar i omvärlden som ledde till att Den Svenska Linjen övergavs. För en industrifotograf har det sina fördelar att Marviken aldrig togs i bruk. Anläggningen är väl bevarad samtidigt som det är möjligt att fotografera utrymmen och system som annars varit oåtkomliga. Jag kan inte låta bli att tänka på Wasa. Bygget av Wasa drabbades av liknande problem med projektstyrning och stora konstruktionsförändringar under projektets gång. Resultatet blev inte så lyckat men eftervärlden fick ett nästan oanvänt örlogsfartyg att titta på. Marviken kanske är kraftindustrins Wasa?
Förfallet i Strå kalkbruk blir allt värre och det är i allt sämre skick varje gång jag kommer dit.
En gång var det här Salas största arbetsplats, något som är närmast ofattbart när man ser bilderna.
Rivningen rycker förmodligen allt närmare.
Malmberga är mittstationen på den 42 kilometer långa kalklinbanan mellan Forsby och Köping. Den togs i drift 1941 och var då europas längsta industrilinbana.
I Malmberga finns ett kontrollrum från vilket man styr hela linbanan. Där står också två av dess fyra drivmotorer. Linbanan är uppdelad i fyra segment med en längd av ungefär en mil vardera.
Efter nedläggningen 1997 har kalklinbanan bevarats. Än idag är den komplett och fullt körbar vilket gör den unik. Femton år efter nedläggningen har man ännu inte lyckats komma fram till någon långsiktigt hållbar lösning för drift och underhåll. Svårigheterna att få till stånd ett samarbete mellan de fem kommuner linbanan passerar har varit betydande. Kanske säger det en del om hur vi värderar resterna av det svenska industrisamhället.  Ångcentralen från sydväst. Pannorna står bakom de tre stora fönstren längst bort i bild. Värtagasverkets ångkraftcentral ritades av Åke Tengelin och byggdes under åren 1948 till 1952.  Från nordväst. Ställverket närmast i bild. Under snedtaket syns öppningen för det rivna transportbandet. Kraftcentralen gjorde gasverket självförsörjande på elektricitet. Som bränsle användes kolstybb (kolpulver) vilket man hade i överflöd tack vare kolgasproduktionen.  Rester av koltransportören högst upp i byggnaden. Stybben transporterades till pannhuset via numera nedmonterade transportband. Askan transporterades även den på transportband.  Askhantering i källaren under pannorna. Transportörerna konstruerades och tillverkades av Nordströms linbanor. Företaget är kanske mest känt för att ha byggt kalklinbanan mellan Forsby och Köping.  Två av anläggningens tre pannor Ånga producerades i tre pannor levererade av Svenska Maskinverken och drev ångturbiner placerade i en angränsande maskinhall. Elektriciteten leddes ut till gasverkets olika delar via ett inomhusställverk.  Del av turbinhallen Centralen lades ner när kolgasprocessen ersattes av spaltgas i början av 1970-talet.  Manöverpanel i pannrummet. Instrumenteringen är delvis skyddad av glas. Sedan dess har den delvis fått ny användning som verkstad. Skorsten och turbin har försvunnit men pannrummet är relativt väl bevarat.
Området kring Krokom väster om Östersund blev tidigt industrialiserat. Goda järnvägskommunikationer i kombination med riklig tillgång på vattenkraft gav bra förutsättningar för industriell verksamhet.
Näldens ullspinneri, beläget på västra sidan av Faxån, startades 1863. Företaget var länge sveriges ledande producent av vadmal och filt.
När Textilkrisen slog till på 1950-talet blev tiderna tuffa för den svenska tekoindustrin.
En efter en slogs de svenska tillverkarna ut i en långdragen process som kulminerade på 1970-talet.
Under några årtionden försvann 15000 arbetstillfällen bara i ylleindustrin.
I Nälden höll man, efter ett ägarbyte 1971, igång ända fram till 1989. Vid tiden för nedläggningen hade produktionen av vadmal fasats ut till förmån för filtar och mattor.
Kvar av de äldre industribyggnaderna finns en kraftstation från 1909 och en träbyggnad med före detta kontor och lager.
Färgeriet som brann i slutet av 50-talet ersattes av en anspråkslös byggnad i tegel och betong. Själva spinneriet revs på 1980-talet.
Inne på kontoret förflyttas vi snabbt fem decennier tillbaka i tiden. Av inredningen att döma bedrevs verksamheten under de sista åren i blygsam skala.
På andra sidan väggen hade disponenten sitt kontor. Luckan användes för ordergivning och övervakning av verksamheten. Tack till familjen Hallström!
Orsa – Herjeådalens Järnväg (OHJ) mellan Orsa och Sveg stod klar 1909. Linjen förstatligades 1919 och blev då en del av Inlandsbanan. Idag korsar järnvägen E45 i höjd med Emådalen, efter att norrgående tåg avverkat den 25 kilometer långa så kallade Emådalsbacken. På ånglokens tid var det dags att fylla på vatten. Vattentornet i Emådalen var ett av fem vattentag på vägen till Sveg. Jag har passerat tornet många gånger tidigare men aldrig tagit tiden att stanna till. Det gäller att passa på. Plötsligt är dessa landmärken kanske försvunna – som tegelbruket i Vålbacken. |
||||
|
Copyright © 2013 Henrik von Klopp - All Rights Reserved 37 queries. 0,392 seconds. |
||||
Senaste kommentarer