Henrik von Klopp

Reaiddánjunni

Sträckan Ritsem – Hukejaure kan man läsa om här.  Hukejaure – Sälka här.

När vi vaknar har vädret slagit om. Under grå himmel fortsätter vi in i Stuor Reaiddávaggi. Det går svagt uppför över gräsängar. Ju längre in i dalen vi kommer, desto stenigare blir det.

Enkelt vad i Stuor Reaiddávaggi

Leden korsar ett antal vattendrag, men inget som ställer till några problem. Dalen är så flack att jokkarna delar upp sig i flera armar.

Stuor Reaiddávaggi

Efter någon timme passerar vi passhöjden och får en fin vy  mot fjällen norr om Nallo. Lite senare rundar vi Vaktposten och fortsätter in i tvädalen Unna Reaiddávaggi.  Mer om den delen av vandringen kan man läsa  här

Unna Räittastugan - klicka för att se fler bilder

Vi övernattar i Unna Räittastugan där vi blir kvar hela förmiddagen dagen efter.   Under natten har vädret slagit om igen, så nu är det klar vykortshimmel.

Vy mot Sielmmávaggi

När vi kommer ut ur Unna Reaiddávaggi fortsätter vi norrut mot Nallostugan. Vi slår läger i en grässlänt någon kilometer ovanför stugan.

Ovanför Nallostugan

Återigen får vi en kväll med fantastiskt väder. Ljusspelet när solen går ner över nedre delen av Stuor Reaiddávaggi, är verkligen värt ett besök.

Renbesök ovanför Nallostugan

Kvällen ägnas åt kartstudier. Vi bestämmer oss för att gå tillbaka mot Sälka och sedan följa Kungsleden söderut mot Vakkotavare.

Kaisejaure

Sträckan Ritsem – Hukejaure kan man läsa om här.

Dagen börjar med en uppförsbacke genom passet mellan Tjuolak och den icke namngivna toppen 998möh.  I backen ner mot Kaisejaure öppnar sig ett panorama mot norska fjäll.  Nere vid sjön korsas två vattendrag (broar) och sedan bär det av uppåt igen den sista biten fram till Hukejaurestugan.

Hukejaurestugan

Området runt Hukejaure är verkligen värt ett besök. Man får nästan känslan av att vara i skärgården.  Det är kargt och marken täcks bara delvis av ett tunt jordlager.  Stugvärdsparet,  som har varit i stugan ett tvåsiffrigt antal säsonger,  berättar om en lugn tillvaro en dagsetapp från Kungsleden.

Hukejaure

Från Hukejaurestugan fortsätter leden runt sjöns södra strand. Efter lunchpaus tar vi oss an stigningen upp mot Kärpel.

Bro

När stigningen är avklarad delar sig stigen.  Svänger man vänster fortsätter Nordkalottleden mot Gautelishytta i Norge. Vi svänger höger ner i dalen söder om Sälkamassivet.

Sälka

Leden är lättgången och det går utför hela vägen ner mot Kungsleden.  Ett system av sjöar ligger som trappsteg genom dalen. Första biten är det rätt stenigt, men vi hittar en hyfsad tältplats strax före vadstället norr om Unna Rusjka.

Rusjkamassivet i kvällssol

På kvällen är det vindstilla, sol och fritt från insekter. Det finns inte mycket att klaga på.  Vi firar med en frystorkad efterrätt “Batida de Coco Creme”,  som nog bara kan rekommenderas om man tycker att kokos och rengöringsmedel är en bra kombination.

Vad nedanför Sälka

Dagen efter är det fortsatt strålande solsken när vi inleder etappen med ett oproblematiskt vad.  Ju längre österut i dalen vi kommer, desto frodigare blir växtligheten.

Sveriges tak

När vi passerat sjön 889 kommer vi över ett krön och får en storslagen utsikt mot Kuopervagge och Kebnekaisemassivet.

Tjäktjajokken

Efter ett par kilometer kommer vi fram till bron över Tjäktjajokken. Från bron är det ungefär en kilometer till stigskiljet där Nordkalottleden och Kungsleden möts.  Vi svänger norrut mot Sälkastugorna.  Jämfört med de tidigare dagarna är det som att gå längs en motorväg.

Sälkastugorna

Sälkastugorna hör till de trevligare längs Kungsleden, men det är fullt av folk.  Efter besök i butiken går vi vidare mot Stuor Räittavagge.

Tältplats med Tjäktjahjälmen och Vaktposten i bakgrunden

Vi tar oss upp för den första stigningen och slår sedan läger.  Dagen efter fotsätter vi vandringen mot Unna Räittastugan. Den etappen har jag skrivit om här .

Lagerhus för spannmål. Klicka på bilden för att se fler.

Under första världskriget beslutades att Sverige skulle lagra spannmål och andra förnödenheter för kristider.  9 lagerhus för spannmål byggdes i Eslöv, Klagstorp, Tomelilla, Åstorp, Linköping, Vara, Eskilstuna, Roma och Hallsberg.

Husen var i stort sett identiska, konstruerade av av Carl Forsell och Erik Hubendick, med exteriör ritad av Gunnar Asplund. Byggmaterialet var trä och de 7 våningarna gav en lagringskapacitet på ca 4000 ton.

Lagerhusen administrerades av den nyinrättade Lager och fryshusstyrelsen. Lantbrukare kunde lämna “torr, välrensad, sotfri samt eljest oskadad spannmål” i mängder om 100kg och uppåt.

Sedan den eviga freden bröt ut på 90-talet har beredskapslagren av olja, mat och andra förnödenheter avvecklats. Även lagerhusen blev överflödiga och har gått olika öden till mötes. Anläggningen i Vara används fortfrarande.  Resten har rivits, brunnit eller som i Eslöv blivit bostäder.

Bilderna i galleriet är från Hallsberg. Byggnaden fungerar idag som ett gigantiskt duvslag.

Building for grain storage, built during the first world war. Click the image to see a gallery with more images.

Området nordväst om Vakkotavare besöks inte av särskilt många vandrare. Med Ritsem som utgångspunkt kan man gå rösade leder till Norge, eller ta sig till Kungsleden mellan Sälka och Singistugorna.

Ritsem är idag en samling baracker på en stor grusplan. Ursprungligen var de förläggning när man byggde ut vattenkraften i Stora Luleälven. Det underjordiska kraftverket byggdes under åren 1971-1978.  Anläggningen används idag av bland andra STF. Det finns övernattningsmöjlighet och en liten affär.

Sjön Akkajaure nedanför stugorna är landets största vattenmagasin, skapad när man byggde Suorvadammen ovanför Stora sjöfallet. Det är med andra ord en rätt artificiell miljö, vilket inte hindrar den från att vara vacker. Söderut, på andra sidan sjön,  ser man det mäktiga fjället Akka. Bakom Akka skymtar toppar i Sarek. Väster om Akka ligger Padjelanta nationalpark.

Men vi är på väg åt andra hållet. Vi ska gå mot Sälkastugorna via Sitasjaure och Hukejaure. Bilen har vi parkerat i Vakkotavare, dit vi räknar med att komma tillbaka om 10-14 dagar. De sista milen till Ritsem har vi åkt buss.

Leden mot Sitasjaurestugan följer den anläggningsväg som byggdes när man dämde upp Sitasjaure. Från sjön  leds vattnet via en 16km lång underjordisk tunnel till kraftstationen i Ritsem.

Från parkeringen går det ganska brant uppåt den första biten. När man klarat av ungefär 200 höjdmeter, kommer man upp på en platå. Sedan är det platt fram till utförsbacken mot sjön Autajaure. För att vara en enskild väg med vägbom är trafiken förvånansvärt livlig. Om man störs av sådant är det möjligt att ordna skjuts till Sitasjaure och  på så sätt skippa transportsträckan.

Utsikten längs vägen är det inget fel på. Landskapet påminner om Padjelanta (som ligger på andra sidan Suorvamagasinet). Det är stora vidder med fjäll lite på avstånd. Till höger i färdriktningen dominerar Kallaktjåkkås massiv.

Det har hunnit bli sent på eftermiddagen, så vi väljer att slå upp tältet vid en liten bäck strax söder om Autajaure. I området pågår ett svensk/norskt knottkonvent. Under natten låter det som det regnar när insekterna flyger runt mellan inner- och yttertält.

Dagen efter går det snabbt att göra sig i ordning. Vid elvatiden kommer vi fram till Sitasjaure. Vid sjön ligger STF:s fjällstuga och ett antal sommarstugor.

Vi byter några ord med stugvärden innan vi fortsätter mot Hukejaure. Från Sitasjaure går leden till att börja med längs sjöns södra strand.

Efter någon kilometer börjar det gå uppåt igen och leden rundar Áinnavárdu. Efter ytterligare ett par kilometer planar stigen ut. Terrängen blir lättgången och siktvidden enorm.

Än så länge har vi inte mött några andra vandrare och man kan verkligen inte tro att det är högsäsong i fjällen.

Vi slår nattläger strax söder om toppen Tjuolak. Det är inte ett moln på himlen och nästan vindstilla. Dagen efter forstätter vi vandringen mot Hukejaure.

Hjortkvarn är ett litet samhälle  beläget sydost om Hallsberg.  Fram till kommunreformen 1952 var Hjortkvarn centralort i Bo kommun.

I centrum stod ett kontor tillhörande Hjortkvarns sågverk och ett elegant litet postkontor.

Postkontoret byggdes på 50-talet och har efter stängningen fungerat som frisersalong en tid. Nu står byggnaden tom.

Skyltar informerar om att “Televerket larm skyddar”,  så det måste vara ett tag sedan det stämplades frimärken i Hjortkvarn.

Bostadsområdet Hästhagen i Söderfors var länge ett av landets mest kända. Kanske inte på det sätt Tierps kommun önskade, men platsen lockade till sig många besökare. De boende i området kunde säkert hålla sig för skratt när paintballslag, rollspel och målning utövades bland ruinerna.

2008 kom rivningen till slut  igång.  När vi återvände förra helgen  för att se hur det gått, undrade vi om vi möjligen åkt fel.  Hus, parkering, gata – allt var försvunnet. Kvar fanns en stor gräsmatta och några träd.

Men efter ett tag kunde det tränade ögat se bitar av gult “miljonprogramstegel” i myllan. Och mitt ute på den öppna platsen tronade det här elskåpet. Kanske slås elförsörjningen i hela Söderfors ut om det tas bort?

I utkanten av Dannemora står den här eleganta ställverksbyggnaden. Jämfört med dagens strikt funktionella kuber i betong, är byggnaden väldigt påkostad. Likt många andra byggnader från elektrifieringens barndom har den drag av tempel.   Elektriciteten var ännu något nytt och man ville visa att den nya tiden anlänt.

Byggnaden,  som stod färdig, 1914 ritades av Erik Hahr. Han låg också bakom övriga sekundärstationer i det så kallade Älvkarlebynätet. Dessa stod bland annat i Enköping, Uppsala, Strängnäs, Södertälje och Västerås.

Ursprungligen stod all utrustning väderskyddad inne i byggnaden.  Explosionsrisk och krav på enklare underhåll gjorde att utrustningen senare ställdes upp utanför själva stationen. I Hedemora används dock stationen som det var tänkt från början. Den så kallade “kraftkyrkan” är ett av landets sista fungerande inomhusställverk.

Andra elrelaterade byggnader med Hahr bakom ritstiftet var bland andra kraftverken i Västerås, Krångede och Lilla Edet.