Reaktortransport på Göta kanal

Våren 1967 levererade Uddeholms AB reaktortanken till Marvikens kraftverk som var under uppförande på Vikbolandet. Nedre delen av tanken vägde 180 ton och det var en stor utmaning att transportera den från Degerfors till Marviken.

När Marviken byggdes hade Uddeholms AB redan levererat tankar till forskningsreaktorn i Halden (1957) och R3/Adam i Ågesta (1964) söder om Stockholm. Ågestatanken var 9,5 meter hög och kunde med visst besvär transporteras per järnväg och landsväg. Marvikens tank var så mycket större att det inte var möjligt – höjden var 24 meter och den längsta sektionen 16 meter. Storleksskillnaden berodde bland annat på att effekten var betydligt högre i Marviken och att reaktorn var av kokvattentyp (BHWR).  Dessutom behövdes plats för en bränslebytesmaskin inne i tanken som skulle göra det möjligt byta bränsleelement under drift.

Beskrivning av reaktortransporten (ur Uddeholms pressmaterial 1966).

Lösningen på transportproblemet blev att använda befintlig järnväg till Otterbäcken och där lasta om tanken på en pråm som bogserades via Göta kanal till en temporär hamnanläggning i Marviken.  I Marviken lastade man om till temporärajärnvägsspår för den sista sträckan på ungefär 400 meter mellan hamnen och reaktorhallen.  

Reaktortanken beställdes formellt i juni 1963 med leverans planerad hösten 1966. Totalvikten för den största transporten (nedre delen av tanken) beräknades till ungefär 200 ton. Längs spåret till Otterbäcken fick flera broar förstärkas och en byttes ut. Man konstruerade också speciella lasttrallor som gjorde det möjligt att placera tanken så nära spåret som möjligt. Tanken låstes fast vid dessa med två 24 mm stållinor.

Lastning av reaktortanken i Otterbäckens hamn, april 1967 (Foto: Järnvägsmuseet)

I Otterbäcken byggde man ut hamnen och göt fundament för en ny lyftkran hösten 1966. Kranen var en ASEA-UNITON med en kapacitet på 240 ton. För kanaltransporten beräknades fem dygn under förutsättning att man fick bra väder. Sträckan över Vättern ansågs vara svårast och det fick inte blåsa mer än 4-5 m/s. Medan bogseringen pågick skulle kranen i Otterbäcken monteras ner och flyttas till Marviken på lastbilar.

Övre delen av reaktortanken framme vid Marvikens kraftverk. SMHIs mätstation till höger i bild och bakom syns den flyttbara kranen. (Foto: Vattenfall)

Transporten skulle påbörjats den 9 dec men 15 dec meddelades att den var uppskjuten till våren 1967. I Marviken var man inte färdiga att ta emot leveransen och snart skulle is göra kanaltransport omöjlig.

I april 1967 kunde man äntligen sätta i gång. Tanken bogserades av Bogserbolaget Sven som hade erfarenhet av tunga transporter på Göta kanal, bland annat på uppdrag av Motala Verkstad. Som dragkraft användes bogserbåten Sigge och tanken lastades på en speciellt anpassad pråm.

Omlastning av reaktortank i Marviken, april 1967 (Foto: Vattenfall)

På vägen mellan Sjötorp och Östersjön skulle man passera 58 slussar och pråmen fick slussas för hand. Vid fjärde slussen i Sjötorp tog det stopp. Sigges befälhavare hade krävt att tanken skulle lastas så att pråmen blev aningen lägre i fören. Marginalen mellan slussväggar och pråm krympte från planerade 15 cm till 2 cm och man tvingades därför vända tillbaka till Otterbäcken för omlastning. Som tur var hade man ännu inte monterat ner kranen och omlastningen kunde göras omgående. Efter de inledande problemen gick resten av färden utan missöden. Väl framme i Marviken lastades tanken om till ett järnvägsspår som byggts mellan hamnen och reaktorhallen.

Fundament för lyftkran vid hamnen i Marviken, hösten 2013.

Marviken var ett utvecklingsprojekt och för den fortsatta utbyggnaden av kärnkraft räknade man med betydligt större reaktorer. Därmed såg det dystert ut för vidare tillverkning av reaktortankar i Degerfors – logistiken skulle bli för tidskrävande och kostsam. I slutet av 1960-talet utreddes en utvidgning av Västgötadelen av Göta kanal men utredningen kom fram till att trafikunderlaget var för litet.

Den gamla banvallen mellan hamnen och reaktorbyggnaden i Marviken, hösten 2013

Även inom AB Atomenergi var man bekymrad över de stora tankar som krävdes för tungvattenreaktorer. Det bidrog till högre anläggningskostnader jämfört med motsvarande lättvattenreaktor. 1966 började man därför utreda möjligheten att bygga trycktankar i förspänd betong och en fyra meter hög experimentanläggning byggdes i Studsvik 1967-1968. När tungvattenlinjen övergavs i slutet av 1960-talet minskade intresset för betongtankar och de reaktorer som används i Sverige idag har reaktortankar av stål.

1969 bildades Uddcomb Sweden AB med svenska staten, Uddeholms AB och Combustion Engineering som delägare. Bolaget byggde en fabrik för tillverkning av tunga cylindriska tryckkärl på Verkö utanför Karlskrona vilket underlättade transporter. Mellan åren 1971 och 1984 levererade företaget reaktortankar till ASEA Atoms reaktorprojekt. När energipolitikens inriktning ändrades började företaget gå allt sämre och verksamheten avvecklades 1991.

3 comments

  1. Jag såg någonstans att Marviken var ämnad för att framställa uran för atombomber

  2. Intressant, artikel har själv samlat på mig en hel del material om Ågesta. Detta intresse uppkom då jag / vi är en del av dom som är med och demonterar ett stycke Svensk industrihistoria.

  3. Man ville framställa plutonium, inte uran. Plutonium kan separeras kemiskt från använt bränsle medan uran måste anrikas för att kunna användas som vapenmaterial. För den Svenska linjen skulle man använda naturligt (ej anrikat) uran med tungt vatten som moderator.

    Från början ville man både producera el och vapenmatrial men beslut (och icke-beslut) under resans gång gjorde det väldigt besvärligt. Rent tekniskt är det svårt att kombinera elproduktion med produktion av vapenplutonium och nästan allt kärnvapenmaterial i världen har producerats i speciella reaktorer som optimerats för produktion av vapenplutonium.

    1963 tog man beslutet att använda importerat anrikat uran i Marviken och det var förknippat med inspektionsplikt. Samma sak gällde det tunga vattnet. I och med detta kunde man inte längre ”smussla undan” använt bränsle för att separera vapenplutonium.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.