Henrik von Klopp

I Frankfurt pågår omvandlingen från industri till tjänstesamhälle för fullt. Frankfurtmässan har expanderat de senaste årtiondena och är med 1500 anställda idag en av världens största.

‘

I anslutning till mässområdet, i stadsdelen Gallus,  låg tidigare Frankfurts största godsbangård. Den 70 hektar stora anläggningen avvecklades 1996.

Järnvägen spelade en viktig roll i “det tyska undret” när Västtyskland återhämtade sig ekonomiskt efter andra världskriget. Enorma mängder gods transporterades till den snabbt växande industrin.

Liknande anläggningar fanns i hela Tyskland, men behovet försvann när transporter av styckegods successivt flyttades till lastbilar och transportsektorn rationaliserade.

Ställverksbyggnaden från 1965 står kvar, men spåren är försvunna. Markområdet håller på att byggas om till “Europaviertel” (Europakvarteret). Planen är att bygga 30000 arbetsplatser inom tjänstesektorn och bostäder åt 10000.

I utkanten av området har man sparat lite av det gamla.

Utsikten från Deutsche Bahns gamla huvudkontor, byggt 1993, har förändrats. När bangården lades ner och spåren revs bort flyttade huvudkontoret till Berlin. 1993 hade DB 400000 anställda, idag är siffran 250000.

Restaurangen i Harsprånget. Foto ur Kerstin Forsgrens samling

Sista april 1952. De boende i Harsprånget har samlats framför restaurangen för att fira vårens ankomst. Det är efterkrigstid och rekordår. Alla kurvor pekar uppåt och inget verkar omöjligt. Bygget av det enorma kraftverket i Harsprångsfallet går mot sitt slut. Sedan väntar byggen i bland annat Ligga, Messaure och Porsi. Den höga tillväxten i Sverige kräver stora mängder elektricitet.

Harsprångsfallet. Foto ur Kerstin Forsgrens samling.

Det mäktiga Harsprångsfallet någon mil söder om Porjus är platsen för Vattenfalls andra kraftstation i Luleälven. Ett tidigare projekt på samma plats påbörjades 1919, men avbröts på grund av lågkonjunktur 1922.

Folkets hus i Harsprånget. Foto ur Kerstin Forsgrens samling

I Harsprånget har Vattenfall byggt ett folkhemssverige i miniatyr, med Folkets Hus, Konsumbutik och dansbana. Byggena i Norrland sker i väglöst land så allt måste byggas nytt. Arbetsstyrkan på som mest 1600 man bor i en blandning av egnahem, radhus och baracker.  Allt är byggt för att enkelt kunna flyttas till nästa anläggarsamhälle.

Utanför familjebarack 27. Foto ur Kerstin Forsgrens samling

Viktor Drugge är en av arbetarna i Harsprånget. Först som vakt, senare som förrådsman.  Här står han med sina döttrar Kerstin och Birgit utanför Familjebarack 27. Kerstin blir kvar längst i Harsprånget, från 1947 till 1967. När verket invigs 1952 lämnar stora delar av arbetsstyrkan samhället. 1967 omplaceras driftpersonalen till Porjus och de sista husen rivs.

Harsprånget 2009

60 år senare är allt som återstår av Harsprångets samhälle några övervuxna gator och en tennisbana.

Intaget på Harsprångets kraftstation

Kraftverket finns kvar. Än idag är det Sveriges största vattenkraftverk. Efter om och tillbyggnad 1983 är effekten 977 MW.

Tack till Kerstin Forsgren och Birgit Hedin!

Under efterkrigstiden var mantrat inom försvaret skydd genom skingring. Genom att sprida enheter över landet skulle det krävas en enorm insats av angriparen (vi kan kalla den Sovjetunionen) för att slå ut det svenska flygvapnet.

Som komplement till de fasta baserna byggdes ett stort antal reservvägbaser.  Samtliga dessa baser är avvecklade idag. Att “återta” bassystemet skulle kräva enorma investeringar (och politisk vilja). Chefsingenjören har skrivit mer om detta.

Å andra sidan finns det inte mycket kvar att sprida ut. För den som vill veta mer om flygvapnets dagsform rekommenderar jag Jan Reuterdals bloggpost .

Vägar som reservflygbaser började diskuteras på 1950-talet. Förebilden var tyska Luftwaffe, som använt ombyggda Autobahnsträckor under andra världskrigets slutskede.

Hebybasen på bilderna var en av de första reservvägbaserna i Sverige. Den öppnades 1966 och kom att användas flitigt för övningar.

Konstruktionen var enkel. Man behövde en raksträcka på minst 2000 meter utan allt för stor lutning. Vägen gjordes bredare än normalt med “cykelbanor”. Den totala bredden blev 12 meter.

I ena änden av banan fanns en klargöringsplatta och i den andra en vändplatta.

Totalt byggdes 25 reservvägbaser under åren 1963 till 1967. Ytterligare ett tiotal planerades. Den fredstida användningen, att pröva toppfarten på lokalbefolkningens bilar och motorcyklar, lär snart bli hindrad av mitträcken.

Kraftstationen i Laholm. Klicka på bilden för att se fler.

- Kom här så får du se! Kjell Wiktorsson, som jobbar på Statkrafts driftcentral i Laholm, visar en enorm plansch från 30-talet. På planschen finns målningar av kraftverken i Lagan.

Laholms kraftstation är full av sådana detaljer. Detaljer från en tid då man byggde för att saker skulle stå för evigt. Kjell kan stationen på sina fem fingrar och är märkbart stolt över sin arbetsplats. Det med all rätt – Laholm är en teknikhistorisk pärla.

Kraftverket byggdes av Sydkraft mellan åren 1930 och 1932. I och med driftsättningen avslutades vattenkraftsutbyggnaden i Laholms kommun.
Byggnaden blev ett riktigt monument i nationalromantisk stil. Till skillnad från tidigare byggen i bland annat Bassalt och Karsefors användes natursten som gnejs och granit istället för tegel. Interiören är tidstypiskt elegant. Golven är klädda med kakel och ljuset flödar in genom de stora fönstren.

Kaplanturbinen i Laholms kraftstation. Klicka på bilden för att se fler.

Laholm utrustades med en turbin av Kaplantyp. Kaplanturbinen konstruerades  för lägre fallhöjder jämfört med de Francisturbiner som använts tidigare. Detta gjorde den idealisk för användning i Laholm, som ligger nära Lagans utflöde i Laholmsbukten.
Turbinen var världens största i tio dagar, innan den överträffades av ett bygge i Tyskland. Ur en fallhöjd på 8 meter får man en effekt på 11,3 MW. Årsproduktionen är 36GWh.

Stationen, belägen i utkanten av Laholm, är väl värd ett besök. Anläggningen är lättillgänglig. I anslutning till kraftverket finns Statkrafts besökscenter med en interaktiv utställning om kraftproduktion.

The hydroelectric power station in Laholm was completed in 1932. The single Kaplan turbine generates 11,3MW. Click the images to see a gallery from Laholm

I Slagnäs, några mil norr om Sorsele, står en riktig klassiker. Betongbron från 1942 är av en typ som förr var mycket vanlig i norra Sverige. Huvudvägen är numera omdragen,  men bron ligger inte långt från E45. Ett par hundra meter uppströms korsar Inlandsbanan forsen över en stålbro.

Måttband var uppenbarligen en bristvara bland landets chaufförer förr i tiden, men bron har stått pall under alla dessa år.

Kraftstationen i Bassalt. Klicka på bilden för att se fler

Längs Lagan ligger vattenkraftverken som ett pärlband.

Utbyggnaden startade tidigt. Redan 1910 stod de första kraftstationerna färdiga i Knäred, Bassalt och Majenfors.

Stationen i Bassalt ritades av Frans Fredriksson. Likt många andra från samma tid är den en pampig byggnad som påminner om en borg.

Fallhöjden är 10m. De fyra turbinerna har en sammanlagd effekt om 8MW. Årsproduktionen är 37GWh.  Sedan början av 2009 ägs stationen av norska Statkraft.

The hydroelectric power station in Bassalt opened in 1910. Architect was Frans Fredriksson. Four Francis turbines deliver 8MW from a head of 10m. More images are available here.

Mårten Triewalds maskinhus, Dannemora gruvor

Lite avsides, bakom missionshuset i Dannemora, står den här byggnaden. Den ser inte mycket ut för världen, men 1728 innehöll den sveriges första ångmaskin. Maskinen, som skulle användas för att pumpa vatten ur Norra Silfbergsgruvan, var konstruerad av Mårten Triewald.

Triewald var son till en smed som invandrat från Tyskland.  Under sitt 56-åriga prövade han på lite av varje.  Bland annat startade han landets första dykeriföretag. Hade han varit amerikan, hade man säkert gjort film om honom med Tom Hanks i huvudrollen. Men eftersom han var svensk får ni hålla tillgodo med att läsa om honom här.

När han var 25 år gammal flyttade Triewald till England. Efter ett tag började han arbeta i kolgruvebranschen och fick anställning hos ett företag i Newcastle. Där träffade han Thomas Newcomen, mannen som konstruerat en av de första användbara ångmaskinerna.

Tillbaka i Sverige fick Triewald uppdraget att konstruera en ångdriven länspump åt Dannemora gruvor. Läckvatten var ett stort problem i Dannemora, inte minst eftersom gruvhålen låg i anslutning till en sjö.

Ångmaskinen hade stora likheter med Newcomens och konstruktionsarbetet var klart 1728.  Pumpkapaciteten  uppgick till 57000l/h när maskinen kördes med 15 slag per minut. Problemet var bara att den sällan fungerade kontinuerligt någon längre tid. En bidragande orsak var säkert bristande erfarenhet och kunskap hos de som skötte maskinen.

Dessutom var konstruktionen ineffektiv. Snart hade all omgivande skog huggits ned i jakt på ved att elda pannan med. I Tyskland gjorde man för övrigt liknande erfarenheter. Newcomenmaskinen i Eschweiler svalde nästan allt kol som hämtades upp ur gruvan den pumpade vatten ur.

Efter två år hade man till slut lyckats länsa gruvan, men då var uppdragsgivarnas tålamod slut. Arga brev skickades och det hela slutade i domstol. Triewald fick betala skadestånd och lämnade sedan ångmaskinsbranschen.

1735 slog blixten ner i byggnaden som delvis förstördes. Senare användes den som smedja.

Hur det gick för Triewald? Efter Dannemora gav han sig in i dykeribranschen. Han utvecklade dykarklockor och författade boken “Konsten at lefwa under watn”.  Vid sidan av det var han ledamot i svenska och engelska vetenskapsakademierna.

Man kan inte låta bli att undra om dygnet hade fler timmar förr i tiden?

Jag har blivit medlem i IndustrieKultur Fotografie. IKF är en sammanslutning av fotografer specialiserade på industrifotografi.

Genomgående är kvaliteten mycket hög, så jag räknar med att utvecklas som fotograf. Medlemmarna är i huvudsak från Centraleuropa, men nu finns alltså en svensk utpost.

Mina publika bilder på sajten finns här.

I bilbranschen ägnas mycket tid åt att underhålla varumärket och skapa en märkesidentitet. Bilmärken är ofta globala. Ibland blir det fel, som när Chevroletmärket limmas på småbilar tillverkade i Korea (fd Daewoo).

Längre tillbaka i tiden tilläts en större lokal prägel på modellerna. Samarbetet mellan Forddivisionerna i Storbritannien och Tyskland var länge begränsat. Britterna tillverkade till exempel modellen Anglia.

Någon “Ford Deutschland” var inte aktuell. Modellen Taunus fick namnet från ett bergsområd i västra tyskland.

På bakluckan fanns även en siffer och bokstavskombination, så att kalenderbitaren kunde avgöra motorstorlek och prestanda.

Diskret angavs också att här var minsann en bil tillverkad i Tyskland.

Modellnamnet Anglia ersattes senare av Escort som blev ett globalt varumärke.

Den nya Taunusmodell som introducerades 1970, utvecklades parallellt i Tyskland och Storbritannien. För att inte skrämma upp konservativa bilköpare kallades modellen Cortina på brittiska marknaden.

1982 försvann både Cortina och Taunus som modellnamn och ersattes av det mer neutrala Sierra.

Ågs bruk. Klicka på bilden för att komma till ett galleri med fler bilder.

I Ågs bruk pågick verksamheten från 1827-1927.  Bruket producerade tackjärn som levererades vidare till Korså bruk. Råvaran var järnmalm hämtad från gruvorna i Vintjärn, Vika och Svärdsjö.

Mellan Vintjärn och Svartbäcken byggde Bergslaget en smalspårig järnväg (i drift mellan 1883 och 1946).  I Svartbäcken lastade man om tackjärnet till pråmar för vidare färd över sjön Hinsen.

Fler bilder från Vintjärn finns här och här.