Henrik von Klopp

Entre till Untra kraftstation (klicka på bilden för att se fler)

Redan i porten till Untra kraftstation möts man av en mäktig utsikt mot maskinhallen där fem generatorer står uppställda på rad.

Vy mot maskinhall (klicka på bilden för att se fler)

Från den påkostade entrén med väggmålningar (och det gula kakel vi känner igen från Vattenfalls stationer i Porjus och Älvkarleby)  leder en trappa ner till en balkong där man kan hämta andan lite.

Entrén sedd från maskinhallen (klicka på bilden för att se fler)

När stationen var nyöppnad 1918 måste ett besök ha varit en omtumlande upplevelse.

Än idag slår pulsen lite snabbare när man ser vad svensk ingenjörskonst kunde åstadkomma i början på förra seklet – låt vara att stationen idag ägs av finländska Fortum.

Självklart skulle en så fin ny kraftstation utrustas med fontän.

En av landets mest påkostade industribyggnader (klicka på bilden för att se fler)

Utan tvekan är det här en av Sveriges mest påkostade industribyggnader. Tack vare den relativt snälla miljön i en vattenkraftstation är den också väl bevarad.

Generatorhall (klicka på någon av bilderna för att se fler)

Vattenkraftsmaskineri har lång livslängd. En stor del av utrustningen är densamma som installerades 1917.

Generator från 1917 (klicka på någon av bilderna för att se fler)

Men Untra börjar trots allt närma sig slutet av sin livstid. Fortum projekterar om eller nybyggnad. Huvudspåret är ny station några hundra meter uppströms den gamla. Under tiden fortsätter de snart hundra år gamla generatorerna att leverera ström till nätet.

En tidigare postning om Untra finns här.

Tack till Jan Swedberg, Conny Andersson och övrig personal i Untra.

The Untra hydroelectric power station in Dalälven river (1918). Click any of the images to see more.

På ön Lucerna utanför Västervik står resterna av ett av Vattenfalls gasturbinkraftverk. När vi kommer dit i början av juli pågår rivningen för fullt. Kraftmaskineriet är dessvärre redan skrotat och man håller på att riva en enorm mur och klippomgärdad oljecistern.

Lucernaverket byggdes på 1950-talet med svensk teknologi utvecklad av STAL i Finspång. Då var STAL en del av ASEA, men efter ett antal ägarbyten är man numera en del av Siemens.

Gasturbinen GT-120 var ett resultat av STALs kontrakt att utveckla en jetmotor åt Flygvapnet. Affären förlorades till Rolls-Royce (som hade en färdig produkt medan STAL ännu bara hade en prototyp) och utvecklingen fick styras om mot stationära gasturbiner.

ASEAs goda relation med Vattenfall var säkert en bidragande orsak till att den första produktionsinstallationen av en GT-120 gjordes i Lucerna 1959.

Gasturbiner är ett smidigt sätt att få tillgång till reservkraft vid konsumtionstoppar eller produktionsbortfall. Den effektreserv Svenska Kraftnät förfogar över är till stor del baserad på gasturbinverk.

Lite förenklat låter man en stationär jetmotors avgaser driva en turbin kopplad till en generator. Anläggningarna är relativt billiga att bygga och kräver i förhållande till sin effekt lite plats. De kan startas upp och börja leverera kraft väldigt snabbt, något som uppskattas när det är fråga om reservkraft. Körtiden vid varje uppstart brukar vara enstaka timmar.

Att låta en jetmotors avgaser driva en turbin ger naturligtvis stora förluster. I en GT-120 ligger verkningsgraden på 25,9%. För att få ut 40 MW får man alltså elda motsvarande 155 MW – mer än tre kilo olja per sekund.

Det säger sig självt att det bara är en god ide så länge oljepriserna är låga. Med dagens oljepriser ligger produktionskostnaden för en kilowattimme enbart för bränslet över tre kronor.

Sedan 50-talet har utbyggnaden av kärnkraften minskat behovet av oljebaserad reservkraft. När Lucerna drabbades av ett generatorhaveri på 90-talet var anläggningens öde beseglat. I den före detta maskinhallen ska det i framtiden byggas husbåtar.

Tack till Richard Bergström, Aquavilla AB!

The former gas turbine power station at Lucerna is currently being demolished. The site was the first commercial installation of a STAL GT-120 in 1959.

Vattenfalls kraftverk i Älvkarleby öppnade 1915 och är fortfarande ett av de största i Dalälven.

Mer information och vinterbilder finns här.

Bilder från insidan finns här.

Vy från dammen

Statliga Vattenfallsstyrelsens nationalkraftverk i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby satte ribban när Stockholms Gas och Elektricitetverk byggde vattenkraftverk i Untra.

Luckhus

Arkitekten Gustaf de Frumerie ritade ett kraftslott som inte överträffats i Sverige. Bygget påbörjades 1911 och stod klart 1918. Vid invigningen hade stationen fyra Francisaggregat som kompletterades med ett femte 1937.

Ovanpå turbinsumparna

Enligt planerna skulle Untra täcka Stockholms kraftbehov för all framtid. Riktigt så blev det inte, men anläggningen producerade länge mer än 90% av den el som användes i huvudstaden.  Den 132 km långa kraftöverföringen mellan Untra och Stockholm var banbrytande för sin tid.

Löphjul till Francisturbin

I Untra användes, precis som i Vattenfalls första stationer, Francisturbiner med dubbla löphjul och horisontell axel. Turbinerna placerades i öppna sumpar som täcktes av träluckor.

Stationen ägs idag av Fortum och producerar 270 GWh per år. De fem turbinerna har en sammanlagd effekt på 41 MW. Fallhöjden är 13,5 meter.

Entre till maskinhall

Interiören i Untra är minst lika imponerande som utsidan. Mer om detta senare.

Tack till Jan Swedberg, Conny Andersson och övrig personal i Untra.

Det 185 km långa vattendraget Tidan har sitt utlopp i Vänern. Under lång tid har man utnyttjat vattnets kraft för att driva kvarnar,  smedjor och senare elektriska kraftstationer. Inte mindre än 37 kraftstationer har byggts längs Tidan.

Lunne kraftstation står i det lilla samhället Tidan i Skövde kommun. Kraftstationen som byggdes 1921-1923 har två turbiner som ger en sammanlagd effekt på 410 kW. Fallhöjden är 3,9 meter.

Den kyrkliknande formen med ett torn är typisk för kraftstationer från början av 1900-talet. I tornet placerades ställverksutrustning som till exempel brytare och transformatorer. På bilderna syns hålen där kabelgenomföringar gjorts tydligt.

Idag är landets inomhusställverk med få undantag flyttade utomhus.

I samhället Tidan, beläget längs vattendraget med samma namn, står rester av den svenska textilindustrin.

Yllefabriken i Tidan öppnade 1916. Några år sedan gjordes en omfattande utbyggnad.

1930 arbetade ännu nästan 60000 personer inom den svenska beklädnadsindustrin. Svenska yllekoncernen AB bildades när Tidan fusionerades med sex andra företag, däribland Borås yllefabrik och Fors ullspinneri.

1966 lades verksamheten i Tidan ner. Under 1980-talet gjordes ett misslyckat försök att bygga om fabriken till industrihotell.

Det är inte ofta man ser lingrävare nuförtiden. I början på 70-talet hade hydrauliska maskiner erövrat marknaden. Men tack vare okomplicerad och robust konstruktion, kan maskiner som den här Insleyn hållas igång. Den stora utmaningen är förmodligen att skola in nya förmågor bakom spakarna.

Rosträdgården, Wij Trädgårdar

Wij Trädgårdar i Ockelbo är värt ett besök. Förutom sevärda trädgårdar erbjuds utmärkt lunch.

Stationshus, Wij Bruk

Även den industrihistoriskt intresserade kan tillfredställas. Stationen i Wij bruk blev klar 1895 och var en del i transportleden från gruvan i Vintjärn till valsverket i Wij. Trafiken på DONJ – Dala Ockelbo Norrsundets Järnväg – upphörde 1969.

Wij Valsverk

Bruket i Wij anlades 1897. Smedjan  byggdes om till valsverk 1885.  Idag är den sevärda byggnaden museum.

Wij Valsverk

Valsverket krävde mycket kraft som till att börja med levererades av en vattenturbin på hundra hästkrafter.

Generator

1901 övergick man till ångdrift och en ny, mindre vattenturbin installerades för att leverera belysningsström.

Ångmaskin

Den tvåcylindriga ångmaskinen levererad av Bolinder gav en effekt på 125 hästkrafter.

Kontor

Wij bruk är kanske mest känt för att ha levererat råmaterialet till Gilettes rakbladstillverkning. Efter första världskrigets slut minskade efterfrågan på lancashirejärn kraftigt. Nedläggningen kom 1933.

I slutet av 1800-talet utvecklades system för trefasig växelström parallellt i USA, Tyskland och Sverige.

Tekniken gjorde det möjligt att överföra kraft över långa avstånd med små förluster. Det var inte längre nödvändigt att placera industrier direkt i anslutning till ett kraftverk.

Landets första kraftöverföring med växelström byggdes mellan Hellsjön och Grängesberg. Den togs i bruk 1893. Fem år senare restes stolparna på mina bilder, som är rester av linjen mellan Näs kraftstation och Sandvikens Jernverk AB. Spänningen var 20 kV över en sträcka av 50 kilometer.

Det går fortfarande att se spår av kraftledningen. Några stolpar står längs Riksväg 272 där den passerar Storsjön söder om Sandviken.