Byarforsens kraftverk ligger i Ljusnan, mellan stationerna i Sveg och Krokströmmen. Kraftverket byggdes på 1970-talet och personen som ritade maskinstationen har sannolikt aldrig tilldelats något arkitekturpris. Anläggningen utnyttjar en fallhöjd på 9,9 meter för att driva en ensam Kaplanturbin. Maximal effekt är 16 MW.
Gammelänge kraftverk ligger nedströms Krångede i Indalsälven och utnyttjar den återstående fallhöjden mellan Krångedeverket och Hammarforsen i Ragunda. Arbetena i Gammelänge inleddes 1941 och försvårades av krigsårens materialbrist. Dessutom blev stora delar av arbetsstyrkan om totalt 950 man periodvis inkallad till beredskapstjänst. Älven dämdes över med en 450 meter lång …
Mörsils kraftverk ligger mellan sjöarna Liten och Ockesjön i Indalsälven. Redan 1892 elektrifierades delar av Mörsils socken då riksdagsman Olof Walter lät uppföra en kraftstation. En del av Äggforsarna dämdes över och vattnet fick driva en liten Francisturbin. Äggfors Werk som drev såg- och kvarnrörelse utnyttjade också älvens kraft. 1914 …
Kraftverket Båthusströmmen ligger vid utloppet av sjön Hösthån mellan Idre och Grövelsjön. Hösthån ingår Dalälvens avrinningsområde. Anläggningen togs i bruk 1956 och har med 3,5 MW en – i jämförelse med andra kraftverk i Dalälven – låg kapacitet. Den byggdes ursprungligen för att generera kraft till bygget av kraftverket …
Kraftstationen i Krångede. Den röda byggnaden till vänster i bild är stationens intag. I mitten syns omlastningshallen med sina karakteristiska gavelfönster från golv till tak. Kontrollrum, personal och kontorsutrymmen finns i huskroppen till höger. Notera den bevarade flottningsrännan framför stationen. Sommaren är en intensiv period för landets kraftproducenter. Under en …
OS i London 1948 blev för svenskt vidkommande ett av de mest framgångsrika genom tiderna. Hela 45 medaljer fick de svenska deltagarna med sig hem. Framgången berodde förstås inte på överlägsna gener eller träningsmetoder, utan på att en hel generation unga män hade dödats på slagfälten. För svenskt näringsliv rådde liknande förutsättningar. Europa låg i ruiner och material för återuppbyggnaden kunde levereras av den oskadda svenska industrin. Energibehovet växte snabbt vilket krävde en snabb utbyggnad av vattenkraften. Teknikutvecklingen hade redan på 1930-talet gjort det möjligt att föra över kraft från Norrlands älvar till södra Sverige. En av de första efterkrigsanläggningarna …
De stora avstånden och anläggningarnas storlek vittnar om att elproduktion inte är riktigt så enkelt som en del debattörer vill få oss att tro. Behoven kan inte täckas genom att på kort tid smälla upp några solpaneler. Ny kapacitet kräver enorma investeringar och lång tid från beslut till produktion. Ta Stockholms kommunala energibolag som exempel. Redan på 1940-talet hade man ett kraftverk i Järpströmmen nära Norska gränsen. Kraftverket levererade tillsammans med Krångede och anläggningar i Dalälven under en period mer än ¾ av stockholmarnas elektricitet. Järpströmmen kompletterades snart med ytterligare en kraftstation i Indalsälven, den här gången i Svarthålsforsen inte …
Stockholms stads utbyggnad av vattenkraft inleddes 1911 när bygget av Untraverket i Dalälven påbörjades. Anläggningen togs efter en del förseningar i bruk 1918. De 40 MW stationen skulle leverera när den var fullt utbyggd ansågs vid driftstarten kunna täcka huvudstadens kraftbehov under all framtid. Man kan förstås göra sig lustig över dåtidens beslutsfattare, men med tanke på att en genomsnittlig lägenhetsinstallation omfattade två glödtrådar var det inte ett orimligt påstående. För matlagning och uppvärmning skulle staden använda gas från det nyligen färdigställda Värtagasverket. Behovet av elektricitet ökade snart i en takt ingen kunnat förutse. Produktionen ökades genom utbyggnad av det …
Dammen vid Krokströmmens kraftverk i Ljusnan öppnat 1951. Vinterbilder från anläggningen finns här.
Stenkol, råvaran för gasframställning i Värtagasverket, förvarades under de första decennierna i två gigantiska trälador placerade parallellt med gasverkets retorthus. Byggnaderna förlängdes i etapper och hade när de var fullt utbyggda en längd på 240 meter. Kolet lossades från fartyg vid gasverkets hamn och transporterades med linbana till kolhusen. 1918 började man lagra kolet utomhus på den upplagstomt som nu håller på att bebyggas med bostäder. Efter att de förlorat sin funktion har kolhusen rivits i etapper, bland annat för att ge plats åt spaltgasverket som togs i drift 1971. Den kvarvarande byggnaden används idag som förråd.