Näsaforsen

Näsaforsen, fem kilometer söder om Föllinge, är en av Jämtkrafts kraftstationer i Hårkan. Den togs i bruk 1975 och ersatte då en äldre kraftstation som byggts av Hissmofors AB redan 1926. 2009 gjordes en omfattande revision som bland annat omfattade nytt löphjul och moderniserad reglerutrustning. Maskinstationen är en typisk 70-talskonstruktion byggd av prefabricerade betongelement. När den ritades var inte längre vattenkraften något nytt och det var länge sedan den hade varit en viktig angelägenhet för landets bästa arkitekter. I Näsaforsen finns idag en ensam turbin på 15 MW. Fallhöjden är 16,2 meter.

Högfors i Hårkan

Hårkan är ett biflöde som mynnar ut i Indalsälven i höjd med Lit. Vid Högfors bruk (inte att förväxla med bruket utanför Norberg) användes älvens kraft till att driva ett numera nedlagt träsliperi. Den nuvarande kraftstationen ägs av Jämtkraft och togs i bruk 1985. 1980-talet anses, på goda grunder, av många som ett förlorat decennium när det gäller industriarkitektur. Kraftstationen i Högfors är inte något undantag, men den är i alla fall vackert belägen.

Rönnöfors

Långan är ett biflöde till Indalsälven som flyter samman med den större älven inte långt från Litsnäset. Vid Rönnöfors i Offerdals socken finns ett kraftverk ägt av Jämtkraft. Kraftverket stod klart 2000 och utnyttjar en fallhöjd på 6,8 meter mellan sjöarna Rännögssjön och Landögssjön. Fram till år 2000 fanns det endast en reglerdamm byggd 1959-1960. I anslutning till kraftverket finns ruinerna av Rönnöfors bruk som lades ner 1883. Platsen är värd ett besök, även om den sannolikt kommer bäst till sin rätt sommartid. Maskinstationen är ovanligt påkostad för att vara nybyggd. Taket täcks av torv medan fasaden delvis är klädd …

Kolossen vid Krokströmmen

OS i London 1948 blev för svenskt vidkommande ett av de mest framgångsrika genom tiderna. Hela 45 medaljer fick de svenska deltagarna med sig hem. Framgången berodde förstås inte på överlägsna gener eller träningsmetoder, utan på att en hel generation unga män hade dödats på slagfälten. För svenskt näringsliv rådde liknande förutsättningar. Europa låg i ruiner och material för återuppbyggnaden kunde levereras av den oskadda svenska industrin. Energibehovet växte snabbt vilket krävde en snabb utbyggnad av vattenkraften. Teknikutvecklingen hade redan på 1930-talet gjort det möjligt att föra över kraft från Norrlands älvar till södra Sverige. En av de första efterkrigsanläggningarna …

Motala

När staten färdigställt de tre nationalkraftverken i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby följde en period med lägre utbyggnadstakt. Motala ström vid Vätterns utlopp i Boren blev nästa utmaning. Fallrättigheterna förvärvades 1917 och arbetet att bygga Motala kraftstation påbörjades nästan omedelbart. Arbetsstyrkan på ungefär 300 personer leddes av kapten Sten Bäckman. Ännu en gång fick Erik Josephson förtroendet att rita en kraftstation åt Vattenfall. Motala skulle bli hans sista projekt. När det några år senare blev dags att bygga Lilla Edets kraftstation hade Erik Hahr tagit över. Maskinstationen i Motala blev en mindre variant av den i Älvkarleby. Turbinerna var liksom i …

Svarthålsforsen

De stora avstånden och anläggningarnas storlek vittnar om att elproduktion inte är riktigt så enkelt som en del debattörer vill få oss att tro. Behoven kan inte täckas genom att på kort tid smälla upp några solpaneler. Ny kapacitet kräver enorma investeringar och lång tid från beslut till produktion. Ta Stockholms kommunala energibolag som exempel. Redan på 1940-talet hade man ett kraftverk i Järpströmmen nära Norska gränsen. Kraftverket levererade tillsammans med Krångede och anläggningar i Dalälven under en period mer än ¾ av stockholmarnas elektricitet. Järpströmmen kompletterades snart med ytterligare en kraftstation i Indalsälven, den här gången i Svarthålsforsen inte …

Järpströmmen

Stockholms stads utbyggnad av vattenkraft inleddes 1911 när bygget av Untraverket i Dalälven påbörjades. Anläggningen togs efter en del förseningar i bruk 1918. De 40 MW stationen skulle leverera när den var fullt utbyggd ansågs vid driftstarten kunna täcka huvudstadens kraftbehov under all framtid. Man kan förstås göra sig lustig över dåtidens beslutsfattare, men med tanke på att en genomsnittlig lägenhetsinstallation omfattade två glödtrådar var det inte ett orimligt påstående. För matlagning och uppvärmning skulle staden använda gas från det nyligen färdigställda Värtagasverket. Behovet av elektricitet ökade snart i en takt ingen kunnat förutse. Produktionen ökades genom utbyggnad av det …

Dormsveden

Dormsvedens kraftverk ligger mellan sjöarna Rämen och Lilla Ulvsjön i Tunaåns avrinningsområde söder om Borlänge. Maskinstationen från 1913 är uppförd i slaggsten. Vattnet når stationens 370 kW turbin via en grävd kanal och en trätub. Anläggningen renoverades 1987. Nuvarande ägare är Borlänge Energi AB.

De svenska nationalkraftverken

Trollhättan (1910). Mer om Trollhättan finns här, här och här. Porjus (1915). Mer om Porjus finns här och här. Älvkarleby (1915). Mer om Älvkarleby finns här.

Historien upprepar sig

När Domnarvets Jernverk grundades på 1870-talet byggde bergslaget en kraftstation för att driva maskiner och pumpar. Anläggningens nio turbiner fick sitt drivvatten via en 300 meter lång tunnel. Tunnelbyggen har som bekant en tendens att spränga budgetar och Domnarvet var inget undantag. Projektet pågick i fem år och hade när det var slutfört slukat en tredjedel av de medel som gått åt för att bygga hela järnverket. Kraftverket var i bruk fram till 1945 då det ersattes av en modern anläggning med två Kaplanturbiner. Tunneln fylldes igen på 1950-talet men delar av intaget finns fortfarande kvar.